Tidigare i år köpte Önningeby museum för 1,5 miljoner svenska kronor in monumentalmålningen ”Snöljus” av J A G Acke, målad 1892. En tavla han satsat allt på och som skulle bli hans internationella genombrott. Han skickade den till tidens mest berömda utställning, salongen i Paris, men den blev inte antagen. Det blev ”en tavla” av den stora tavlan.
Det är kring den här händelsen som Kjell Ekströms debutpjäs kretsar. Först ges skissartade inblickar i Önningebykolonins liv, med intriger, skvaller och glädjeämnen. Kotterier bildas, kärlek och svartsjuka blomstrar parallellt med kreativiteten. 
När kolonins spelevink och festfixare Acke bestämmer sig för att bilda par med Eva Topelius rubbas maktbalansen bland kolonisterna. De vassa tungorna blir vassare allt medan Acke och Topelius är demonstrativt förälskade och båda pratar allt mer om den stora tavlan som ska ge berömmelse och pengar.
Och medan konstnärerna ”lever herrskapsliv” så iakttas de och kommenteras av byborna som inte förstår hur de kan leva som de gör.
En enaktare
Av detta har författaren kokat ner handlingen så att det blivit en timslång enaktare spelad med minimal rekvisita på den lilla scenen i stenladugården.
Ett av problemen med pjäsen är att den inte har en bestämd inriktning. De små mellanspelen med bondgummor som kommenterar är tydliga eftergifter åt buskis, och publiken skrattar gillande. Samma sak med kolonisterna som festar och ställer till med maskerad, det blir roliga scener. Men, det är svårt att gifta ihop de delarna med Ackes kamp för att måla den stora tavlan och intrigerna mellan kolonisterna. Det blir ett både-ock-tänk som rubbar balansen i pjäsen. Och slutcenen kommer väldigt abrupt, efter spexande vid svärfar Topelius frukost klipps pjäsen av när telegrammet från Paris, om refuserad tavla, kommer. Jag undrar om publiken, som kanske inre är införstådd med handlingen inser vad det står i telegrammet.
Hade helt enkelt velat ha någonting mer efter telegrammet, eftersom det i så hög grad påverkade kolonins framtid. Vill man fördjupa sig finns förstås Anna-Maria Wiljanens avhandling om Önningebykolonin från tidigare i år att läsa.
Utmärkt spel
Med dessa funderingar kring debutpjäsens uppbyggnad är det dags att säga att tiomannaensemblen spelar utmärkt och att debuterande regissören Niclas Lantz gjort en genomtänkt gestaltning av materialet. Att få spelet att flyta på det begränsade scenutrymmet kan inte ha varit lätt men det löpte fint på premiäreen.
Daniel Dahlén i rollen som Acke är mycket övertygande och han klarar rollens snabba humörkast galant. Dessutom är han oroande porträttlik när han tar på sig den kalottlika mössan.
Malin Saine gör Eva Topelius till en kläng och ambitiös ung kvinna som stöttar maken till mer än 100 procent. Pjäsen ger inte många antydningar om Evas eget måleri, hon är nöjde med att vara som Hilda Westerholm, alltid en klippa i bakgrunden. Maria Mäntylä gestaltar Hanna Rönnberg och hon framstår som kolonins ”bitch” som alltid har tvärsäkra åsikter om allt och alla. Kenneth Johans, som spelar hennes fästman Edward Westman är vekare och mer eftertänksam, att han aldrig får ja av Hanna kan man förstå av de här antydda karaktärsdragen.
Kaj Lybeck gär comeback på scenen och gör två ”gubbar” på scenen. Dels kolonigrundaren Victor Westerholm, med smak för snapsar, dels Zacharias Topelius på äldre dar när minnet börjar svika. Samspelet med Malin Saine i frukostscenen på slutet är utmärkt.
Ann-Christin Karlsson gör även hon dubbla roller, dels är hon Hilma Westerholm och dels värdinnan på Knapas som fixar både kost och logi för övervintrade kolonister. Malin Jingstål är Anna Wengberg, även hon förälskad i Acke, och Frida Wikman iklär sig rollen som Elin Danielson och i slutet av pjäsen är hon även piga hos Topelius.
Margaretha Österman och Annsofi Joelsson är båda stilsäkra som kommenterande bondgummor med bett i replikerna. De gör en helgjuten insats och premiärpubliken älskade dem rakt av.
En intressant debut är det i alla fall. Får se vad Ekström väljer att satsa på nästa gång. Det finns utrymme för mer nyskriven dramatik på Åland.

Benita Mattsson-Eklund