L åt ss börja med: Svenska skådespelaren Amanda Jansson är fullständigt enastående i rollen som Maja i Tiina Lymis film ”Stormskärs Maja” som nu äntligen har publik premiär i morgon fredag. Den åländska ytterskärgården är bedövande vacker och de många åländska birollsinnehavarna och statisterna gör alla ett alldeles utmärkt jobb. Här syns bland annat Matts Stenlund som gamle Olle, Jan-Erik Berglund som prästen, Annelie Åkerblom som den stränga grannfrun och Alfons Röblom och Stefan Gustafson som fiskare.

Det här behöver Åland inte skämmas för, som jag hörde en i publiken viska till sin bänkgranne efter förhandsvisningen i mitten av december.

Synd bara att filmen inte har speciellt mycket att göra med Anni Blomqvists romaner om Stormskärs Maja. Förutom personernas namn och delar av själva ramverket är mycket av handlingen helt nyskriven av filmens regissör och manusförfattare Tiina Lymi som har fallit för frestelsen att modernisera och romantisera och därmed tyvärr banalisera denna åländska skärgårdsberättelse.

Samhällen har urmyter som blir klassiker för att de tolkar och bekräftar invånarnas speciella egenskaper. Finland exempelvis har Väinö Linnas torpartrilogi, Sverige har Vilhelm Mobergs utvandrarserie och Åland har Anni Blomqvists femdelade romanserie om Stormskärs Maja, skriven mellan åren 1968 och 1973.

Handlingen utspelar sig mellan 1842 och 1899 och skildrar Majas liv från uppväxten som ung tonåring på Västergårds i Simskäla till giftermålet med Janne och flytten ut till det ensliga Stormskär där de tillsammans bygger sitt hem och uppfostrar sina fyra barn. Det är en episk och realistisk berättelse om envishet, mod och förtröstan, i en tillvaro där det alltid närvarande havet och väderleken bestämmer förutsättningarna. Anni Blomqvist lade stor vikt vid att få de historiska detaljerna rätt i sin skildring av den tidens livsvillkor.

Romanens Maja oroar sig ständigt för havets obönhörliga kraft, för olyckor och för guds och prästers vrede. Men trots det kämpar hon modigt på, lär sig nya färdigheter och hämtar kraft ur kärleken till sin familj. Janne är kompetent, och både faderligt kärleksfull och nedlåtande mot sin hustru som han betraktar som ett vuxet barn. Mycket av romanens styrka och originalitet ligger i den finstämda psykologiska skildringen av Majas inre kamp och förhållande till havet.

Eftersom romanerna intar denna hedersplats i det åländska medvetandet går det inte att undvika att jämföra filmen med böckerna, även om litteratur och film är två helt olika uttryckssätt. Att göra filmmanus på en roman går nödvändigtvis ut på att förkorta och renodla. Men att som i denna film, helt förändra grundpremisserna och skriva till en lång rad nya bärande scener, det är något annat.

I Tiina Lymis version är Maja en modern och handlingskraftig kvinna som muntert uppmuntrar sin snälle make att våga tänka större. Hon bejakar frimodigt sin sexualitet och lockar fnissigt med Janne bort från de fiskrensande barnen på stranden, för lite snyggt utomhussex på de röda klipporna. Hon ifrågasätter misslynt varför Janne ska ta hand om pengarna när hon sålt sitt garn under en resa till marknaden i Åbo som i filmen skildras som en karneval med papegojor och boaormar.

Mest problematisk är Tiina Lymis helt nydiktade långa episod om när brittiska soldater ockuperar torpet under Krimkriget. (Hoppa över de följande två meningarna om du inte vill läsa en liten spoiler.) I stället för att som i romanen tillfälligt fly Stormskär stannar Maja och barnen kvar. Plötsligt kan hon tala tillräckligt med engelska för att vinna den stilige officerens (spelad av den brittiske stjärnan Desmond Eastwood) kyska beundran och få pli på sjöbusarna så att de hjälper henne att driva gården.

Filmen befinner sig ljusår från Anni Blomqvists lika dramatiska men långt mer lågmälda realism. Till det kommer romantiserande anakronismer som att den fattiga torparfamiljen genomgående bär skinande nytvättade och hela kläder, ler med bländvita jämna tandrader på ett Stormskär där solen nästan alltid skiner. Av den så viktiga stormen får man få smakprov i filmen.

Sett ur det perspektivet framstår Tiina Lymis version av Stormskärs Maja som en veckotidningsnovell jämfört med Anni Blomqvists mogna prosa. Det hade varit ärligare av Tiina Lymii att löpa linan ut och skriva en egen ny originalberättelse om den där moderna skärgårdskvinnan som hon egentligen vill berätta om.

Men om man bortser från böckerna är filmen ändå helt klart sevärd för sitt filmiska hantverk. Den är en fest för ögat och inte minst en uppvisning av skådespeleri i världsklass av svenska Amanda Jansson. Med varenda fiber i sin kropp är hon den moderna Stormskärs Maja. Hon är i bild i stort hela filmen och hennes uttrycksfulla ansikte förmedlar oändligt känsligt Majas alla olika tankar och sinnesstämningar. Den åländska dialekten sitter perfekt. Amanda Janssons starka och levande närvaro gör att jag bryr mig om hur det ska gå för Maja. Hon bär filmen.

Svenske Linus Troedsson, vars åländska inte är riktigt lika säker, gör vad han kan med manusets tyvärr rätt karaktärslöse version av Janne. Han beundrar och älskar sin Maja, men rollfiguren bleknar bredvid Amanda Janssons lyskraft.

I familjens barnaskara, fint spelade av idel unga åländska skådespelare, imponerar speciellt Felicia Alm som den 14-åriga dottern Maria, med en levande närvaro i alla sina scener.

Tillsammans skapar de en kärleksfull familjedynamik som känns äkta.

Maja syster Anna spelas av Amanda Kilpeläinen Arvidsson och är den enda vars lyskraft matchar Amanda Janssons i de få scener som hon är med. Medan föräldrarna, gestaltade av annars karaktärsfulla skådespelare som Jonna Järnefelt och Tobias Zilliacus, även de förpassas till bakgrunden.

Filmens andra huvudroll är den bedårande skärgårdsmiljön. Med sin kamera fångar filmfotograf Rauno Ronkainen vykortsvackra vyer över röda klippor, fräsande vågor, solnedgångar och lummiga gröna lundar. Visit Åland kunde inte ha önskat sig en snyggare reklamfilm.

Berättelsen drivs framåt i hyggligt tempo med den långa nyskrivna episoden med de brittiska soldaterna som filmens dramaturgiska mittpunkt. Tiina Lymi är inte rädd för att dra ned på tempot och skapa bildpoesi genom att dröja sig kvar på ett skuggspel på väggen eller ett solblänk på vattnet.

Lauri Porras nyskrivna musik har det episka anslag man önskar sig till den här typen av naturromantiskt drama. Avslutningsvis får vi höra Lasse Mårtenssons älskade tonsättning från 70-talets tv-serieversion.

Sammantaget bjuder denna nya version av Stormskärms Maja på en något ojämn, men ändå gedigen och vacker filmupplevelse med fina skådespelarinsatser. Men det som skulle ha kunnat bli en filmisk fullträff dras tyvärr ned av Tiina Lymis okänsliga tvångsromantiserande av den starka originalberättelsen.

Men se för all del filmen, om inte annat så för Amanda Janssons strålande prestation. Trots allt är det hennes ansikte man fortsättningsvis kommer att se framför sig när man hör namnet Stormskärs Maja.