Fördomar gror bäst i mörker. När de släpas ut i ljuset finns möjligheten att göra något åt dem.
FÖR NÅGRA månader sedan deltog jag i en debatt om de finskspråkigas situation på Åland. En kvinna sa att hon kände sig som andra klassens medborgare. En annan att folk vände sig om på Torggatan när hon pratade finska med sin dotter. För den som själv upplevt det kommer det inte som en nyhet. För oss andra har vi det nu svart på vitt.
Diskriminering finns också på Åland.
VEM HADE trott att 50 procent av dem som pratar ett utomnordiskt språk upplever att de diskrimineras? På toleranta Åland! Situationen är inte mycket bättre för dem som pratar ett annat nordiskt språk än svenska, alltså oftast finska. 40 procent i den gruppen känner sig diskriminerade i den åländska vardagen. Också 30 procent av de svenskspråkiga säger att de upplever sig diskriminerade.
DET ÄR EN annan sida av den åländska verkligheten som diskrimineringsombudsmannen Veronica Larpes-Papadopoulou och Åsub tillsammans grävt fram. En sida som sällan syns.
Ibland kan man annars få höra att det nog nästan inte finns intolerans på Åland.
MEN DET SOM Larpes-Papadopoulou gjort är att hon systematiskt frågat folk hur de själva ser på saken. Och hon kommer hem med ett vittnesmål som inte går att avfärda.
Intolerans är något som bara individen kan avgöra om finns. Regeringar kan inte bestämma att den inte finns. Jag som hör till den vita, heterosexuella, manliga och svensktalande majoriteten kan inte ha en bestämd uppfattning om hur det ligger till. Det är de utsatta som måste berätta. Det har de nu gjort.
DET BETYDER för den skull inte att siffrorna i rapporten skulle vara hela sanningen. Tvärtom är det svårt att dra några exakta slutsatser om hur omfattande problemet egentligen är. Enkätsvaren kan innehålla allt från "jag känner mig kränkt" till ren rasism. Det går inte med större precision att säga hur mycket det finns av en viss form av diskriminering. Däremot går det nu med säkerhet att säga att det förekommer diskriminering på Åland.
DET MÅSTE Åland kraftigt markera mot. Intolerans är den djupaste form av förödmjukelse. Den ska ingen behöva ta.
Språk, hudfärg, sexuell läggning eller ursprung ska inte spela roll. Individen ska få mötas som den individ hon är. Ytterst handlar det om hur vi bemöter medmänniskor. Oavsett vilket språk de pratar, vad de tror på och hur de ser ut.
UTMANINGEN FÖR Åland är att värna om det egna och samtidigt ha en öppen famn mot omvärlden. På det stora hela får självstyrelsen ett mycket gott betyg på den punkten.
Få andra samhällen har en befolkning där en tredjedel är födda på annan ort. Ryktet om Åland som ett slutet reservat är betydligt överdrivet. Tvärtom är Åland ett av Nordens kanske mest öppna samhällen. Men allt är inte frid och fröjd. Att vi nu får veta det som vi hittills bara kunnat tro något om är värdefullt. Fördomar trivs bäst i mörker. När de släpas ut i ljuset finns möjlighet att göra något åt dem.
Niklas Lampi