Nyheterna om samarbetsbekymmer med regeringen i Helsingfors har löpt av varandra under en längre period. Den oinsatta kan helt och hållet skylla på regeringssammansättningen i Helsingfors samt att det i den konstellationen ligger ett inbyggt problem med hur minoriteter skall behandlas.
Det är delvis sant.Men samtidigt måste vi vara ärliga och kunna konstatera att det så fort det kommer till ekonomiska problemställningar mellan Åland och Helsingfors dyker konflikter upp. Detta fenomen är tydligt och går som en löpeld genom historien med start under självstyrelsens tidiga dagar på 1920-talet–och det fortsätter än i dag.
Jubelropen var därför kanske extra höga nu när man lyckades nå en överenskommelse med Helsingfors om nytt avräkningssystem.Detta kommer dock med högsta sannolikhet att,likt tidigare beslut om avräkning,att sluta med en Pyrrus-seger då nya verkligheter som till exempel förändringar i samfundsskatt och reformer likt vårdreformen, kommer att göra även detta system obsolet.
Det enda som kan normalisera förhållandet mellan Åland och Helsingfors gällande ekonomisk fördelning är att Åland själv bestämmer över sina inkomster och utgifter i likhet med våra nordiska systeröar i Nordatlanten. Är det realistiskt att Åland tar över skattebehörigheten, eller är frågan för tidigt ställd?
 
Våra politiker har onekligen arbetat och slitit hårt för att vi ska få överta behörigheten,men utan att lyckas. Orsakerna till detta är säkerligen flera. Men det finns två saker som vi själva kan rå på för att inte möta samma öde nästa gång frågan tas upp.
Först och främst måste vi ha fakta på bordet. Väl genomarbetade förslag där vi kan visa att hela Finland skulle vinna på att Åland övertog skatterna.
Vill Åland sälja in en sådan lösning måste det politiska Åland ta lärdom från det åländska näringslivet och dess förmåga att tala för sin sak i Helsingfors.Man måste vinna gehör och respekt.Kunskapen finns på Åland, så varför inte nyttja den?
Den andra punkten som vi på allvar måste lyfta på Åland är samarbetet mellan olika sektorer. Oenade skjuts vi lätt i sank.Hela samhället måste hitta konsensus i de här frågorna. Vi måste tillsammans ta fram ett förslag som vi ålänningar kan stå för.
Det här betyder att politikerna inte själva ska äga frågan,utansnararese sig själva som facilatorer för olika frågeställningar för att med övriga i samhället ta fram ett samåländskt förslag grundat på fakta,och inte tyckanden.
Dagens politiker sitter många gånger isolerade i den vita borgen nere vid Slemmerns strand utan att ta intryck och idéer från det övriga åländska samhället. Det nuvarande agerandet bygger inte på de småskaliga fördelar vi har och inte heller på det inkluderande folksamhälle som Åland en gång var;ett samhälle där alla skulle vara med och äga en skeppsandel för att alla kunde bidra till det gemensamma,samt där näringsliv och politik verkade tillsammans.
 
Vi har gått vilse i det åländska samhället. Vi har tagit på oss de stora samhällenas syn på hur ett samhälle ska vara uppdelat och hur det ska styras i stället för att ta vara på vår småskaliga styrka och gemenskap.
 
Åland har alla möjligheter att vinna även i framtiden. Men vi måste hålla ihop och ha mer fakta på bordet.
Vi måste kämpa för självstyrelsen och oss själva.Ingen annan kommer att göra det åt oss.

Daniel Dahlén