I Bärkrafts statusrapport som presenterades under Alandica Debatt framgår att det pågår en omställning på Åland. Omställningen mot ett mer hållbart samhälle är positiv och flera indikatorer visar på en positiv trend. Men en djupare analys av stausrapportens siffror visar även andra utmaningar. Utmaningar som det åländska samhället måste hitta lösningar på. En direkt oroande siffra som lyfts fram i gårdagens Ålandstidning är att antalet arbetsplatser sedan år 2000 inom det offentliga ökar snabbare än antalet arbetsplatser inom det privata näringslivet. Med detta sagt finns det inget som säger att inte tillskottet av arbetsplatser i det offentliga byggt på verkliga behov men trenden är oroväckande. Det är ohållbart i längden precis som Edvard Johansson, biträdande professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, framförde i gårdagens Ålandstidning.

Men varför är detta ohållbart?

Det är inom det privata näringslivet som det investeras mest för vår kommande framtid. Det privata driver innovation och finansierar våra offentliga utgifter. Även de offentligt anställdas löner. En fortsatt minskning av den privata sektorn hämmar det åländska samhällets utveckling. Det kommer även med största sannolikhet krävas ett ökat skatteuttag för att finansiera de offentliga jobben. Vi ser faktiskt redan nu starka antydningar till finansieringsutmaningar av det offentliga och de offentliga jobben - inte minst inom de åländska kommunerna. För en fungerande välfärd och för en fungerande samhällsekonomi krävs ett blomstrande privat näringsliv. Kommunsammanslagningar kommer inte ändra på fakta och sammanslagningar kommer inte enskilt heller kunna lösa detta problem. Även om det från vissa politikers håll vill ges ett sådant sken. Lösningen ligger i andra modeller och andra sätt att se på saken.

Åland måste få en näringslivspolitik värd namnet. Vi måste se till att få en politik som faktiskt uppmanar ålänningar att bli entreprenörer, att starta nya företag och bygga för framtiden. Detta kan ske på så många olika sätt. Inte enbart genom bidrag utan genom uppmuntran och kunskapsstöd och helt enkelt genom att kunna erbjuda liknande och till och med bättre villkor i form av stöd och lagstiftning för företagare än våra konkurrenter runt om i Europa. Att vi vågar välja vad vi ska stöda och inte stöda. Det här är åländsk behörighet och vi har valt att inte nyttja den behörigheten fullt ut. Det kan på sikt äventyra hela det åländska samhället. Att inte frågan är på högsta agendan bland de åländska politikerna förblir därför en gåta. Eller finns det svar?

Kunskapen kring hur ett samhälle ska bedriva effektiv näringslivspolitik är generellt svag hos de åländska politikerna. Det kan dels ha sin förklaring i att det är ett område som få är engagerade i men dels även i det faktum att många av våra styrande kommer från den offentliga sektorn. Det är fullt naturligt att individen fokuserar på det den besitter kunskap om och då faller näringslivsfrågorna naturligt åt sidan för många som har en bakgrund inom offentlig sektor. Givetvis finns undantag, men de är få.

Att beskylla politiker för den uteblivna näringslivspolitiken är inte heller det enda svaret. Det åländska näringslivet måste bli tydligare och organisera sig starkare för att få igenom de frågor som är betydande för tillväxt. Näringslivet måste tänka bredare och ta ansvar för helheten. Det blir en utmaning för näringslivet då de flesta åländska företag är små och har fullt upp med sin verksamhet, men detta måste tas tag i. Initiativet kommer inte att komma från annat håll även om många inom det åländska näringslivet drömmer om att det ska träda fram politiker med starkt näringslivsfokus.

Åland har en växande arbetsmarknad, vilket är bra, men sättet den växer på är som sagt i längden ohållbart. Om inget görs kan det få stora inverkningar på den gemene ålänningens vardag. Oavsett om vi vill det eller inte.

Daniel Dahlén