Knappt hade den nya finländska regeringen funnit sina platser kring bordet så kom första sveket mot självstyrelsen. I strid med självstyrelselagen förde den finländska regeringen inte fram Ålands ståndpunkter inför kommissionen gällande att ett nödstopp skulle slå fel och orättvist mot det kustnära garnfisket i åländska vatten. Motiveringen från den finländska regeringen är att Finland som ordförandeland, i enlighet med EU -praxis, ska agera tillbakadraget och neutralt. Detta argument faller som en fura då Finland vid den aktuella tidpunkten inte ens var ordförandeland utan bara tillträdande ordförandeland. Agerandet visar tydligt på att de åländska frågorna och självstyrelsen inte är prioriterade och förståelsen samt kunskapen gällande självstyrelsen är svag bland majoriteten bland de finländska tjänstemännen och en del av ministrarna. Precis som specialmedarbetaren Anton Nilsson poängterar är det en uppseendeväckande signal från den finländska ministern som gör att vi ålänningar och finländarna saknar representation under Finlands ordförandeskap. Så kan det inte vara.
Det kan även noteras att jord- och skogsbruksminister Jari Leppä är centerpartist och linjen bland de finländska centerpartisterna den senare tiden har inte hållit en hög Ålands profil utan snarare har den bedrivna politiken från finländska centerpartister gentemot Åland präglats av svek och brutna löften. Således håller Leppä en tydlig linje i samma anda som tidigare centerpartistiska ministrar.
I all ärlighet måste det även konstateras att det är tydligt att Finland, som alltid, vill framstå i god dager när Finland umgås i större sammanhang. Att uppvisa att Finland är ett land som de större länderna kan lita på och där allt följs till punkt och pricka är viktigt för den finländska statsmakten. Skulle samma fråga dykt upp till exempel i Danmark så skulle högst troligen frågan ha behandlats annorlunda. Jakten på att framstå som bäst i klassen är något som skadar såväl Åland som Finland. Det ser vi även i andra EU-sammanhang.
Faktum är att Finland inte hade behövt göra detta till någon stor sak och ändå kunnat hålla sig till gällande EU-praxis och inom ramen för självstyrelselagen. Dels genom det faktum att Finland inte var ordförandeland vid den aktuella tidpunkten men dels även för att Finland på ett respektfullt och tydligt sätt kunde ha framfört att, i enlighet med Nationernas Förbunds beslut samt därigenom självstyrelselagen, måste Finland framföra Ålands hållning. Det hade varit tydligt och respektfullt inför samtliga parter. Nu valdes en annan väg.
Vad kan vi dra för lärdomar av denna händelse? Det står klart att vi inte längre kan ta för givet att en finländsk regering ska driva de frågor som Åland lyfter fram som viktiga. Att vi måste arbeta närmare med den finländska statsmakten för att höja självstyrelsekompetensen bland finländska tjänstemän och finländska ministrar. Att vi måste bevaka våra ärenden ännu hårdare för att få vår röst hörd. Att vi måste få fler nära vänner i Helsingfors som hjälper oss föra vår talan på plats. Listan är lång men det är bra att lantrådet Katrin Sjögren nu börjar med att initiera att en skrivelse riktas till Finlands regering där Ålands missnöje klart och tydligt aviseras.

Gällande den direkta sakfrågan kommer Åland, enligt specialrådgivaren Julia Lindholm, att jobba vidare i andra kanaler för att nå framgång. Däremot kommer denna fråga högst troligen åter bli aktuell under hösten då fiskerikvoterna ska förhandlas där, enligt Anton Nilsson, Finland ser ut att acceptera en nollkvot och där Åland sannolikt har en avvikande åsikt.
Oavsett är sakfrågan i detta fall inte kanske det viktigaste utan det viktigaste är att konstatera att axeln Helsingfors-Åland inte fungerar och att problemen inte försvinner över en natt bara för att en ny regering tillträder. Mycket arbete kvarstår.

Daniel Dahlén