Många av de åländska idrottsföreningarna – och övriga föreningar för den delen – har det tufft ekonomiskt och varje litet bidrag ger förmodligen ett välkommet klirr i kistbotten.
Föreningar bygger av tradition det mesta av sin ekonomi på medlemsavgifter och bidrag där bland annat idrottsföreningar kan söka bidrag från såväl idrottsförbundet som kommunala aktivitetsbidrag från de kommuner som har detta som princip.
Medlemsavgifterna i de olika föreningarna ser naturligtvis olika ut för vilken verksamhet man har på agendan och har som följd olika höga avgifter.
Det är inga konstigheter att det är dyrare att rida än att spela bordtennis.
De bidrag man får från de så kallade Paf-medlen grundar sig i sin tur på ett rätt komplicerad procedur – som dock är rättvist i sak. De som har en bred verksamhet för barn- och ungdomar får helt sonika mest i kassan. Flest får mest. Mer rättvist kan det inte bli.
När det gäller de kommunala aktivitetsbidragen för barn och ungdomar finns det dock nästan lika många regelverk som kommuner.
Nu rör sig inte de kommunala aktivitetsbidragen om någon avgörande summa för föreningarnas existens utan är exakt vad det låter som – ett bidrag från min kommun till din förening i en annan kommun för att du tar hand om just våra ungdomar.
Trots det bör det finnas rättvisa i systemet.
Olikheterna hur bidragen fördelas från hemkommunerna till de olika föreningarna är dock en känslig fråga. Vissa kommuner är exemplariska och vill göra rätt för sig och sina utövare medan andra kommuner inte betalar en cent för samma aktivitet för sina invånare i en annan kommun.
Nu finns det ingenting som säger att en kommun måste betala för sina invånare då de väljer att sätta sig på en häst, spänna en båge eller fäktas med en värja i en förening som har sin hemort i en annan kommun.
Men det finns något som heter sunt förnuft.
Det råder ingen hemlighet att en förening helst vill se att dess medlemmar kommer från den egna kommunen för att det är det mest lönsamma.
Det har förekommit att föreningar till och med har straffat sina egna medlemmar som kommer från en kommun som inte vill betala för sig med en tuff avgiftshöjning.
Ett gemensamt regelverk borde inte vara något problem att hitta. Helt sonika hitta ett regelverk som bestämmer bidragens storlek och för vilka bidragen är ämnade.
Det finns inte ens en gemensam linje för vilka åldrar man betraktas som ungdom.
I en kommande kommunsammanslagning finns en bra möjlighet att hitta ett system där rättvisa finns. Men en sådan sammanslagning ligger långt i fram i tiden och ett enkelt regelverk borde kunna klubbas innan dess.
Det kommer förvisso alltid att vara olika i olika län.
Men så borde det inte vara.

Thomas Jonsson