Under regeringssonderingarna som följde lagtingsvalet för nästan precis ett år sedan gjorde Veronica Thörnroos (C) det tydligt att hon saknade kompromissvilja bland partierna och att deras historia med varandra försvårade arbetet med regeringspusslet.
Samtidigt blev fler unga personer än vanligt invalda och med sitt första lagtingsår bakom sig säger de att debatten i plenisalen tenderar att bli långsint och sakna konstruktivitet och framåtanda.
Ålandstidningens samtal med den nya lagtingsgenerationen visar att något kanske ändå är på väg att ändra.
Flera av de yngre, nya ledamöterna berättar att de emellanåt träffas utanför borgen för att diskutera över partigränserna. Visst avhandlar de sakfrågor, men framför allt är de överens om att debattklimatet inte får bli ovärdigt.
Simon Holmström (HI) är kaxig nog att tillstå att de unga till och med är bättre på att debattera än ”rävarna”, som han uttrycker det. Till skillnad från den äldre generationen har de flesta yngre ledamöterna ingen politisk historia med varandra. Det gör att de inte är intresserade av att dra upp osakligheter och personliga motsättningar från långt tillbaka i tiden. Framtidsorienteringen väger tyngst.
Liz Mattsson (C) säger att det är en ära att få möjligheten att föra politik i lagtinget och att man måste komma ihåg att det är sina väljare man är där för. Så är det. Plenisalen finns inte till för våra politiker att utnyttja som sin egen scen för dramatiska utspel.
Det finns många frågor som inte går att lösa under en mandatperiod, allt från stora infrastrukturprojekt till självstyrelserevisionen och klimathotet. Det vet lagtingets yngre medlemmar. Och de inser att osakligt tillbakablickande och personpåhopp inte är ett sätt att nå i mål.
Som Simon Påvals (Lib) påpekar är det ingen som vet hur nästa regeringskonstellation ser ut. Det innebär att det inte går att bedriva en hållbar, långsiktig politik så länge ingen klarar av att resa sig över gammalt groll och fästa blicken på det man har gemensamt.
Självklart måste debatten ändå emellanåt få bli hård. Den är en vital del av det politiska utvecklingsarbetet.
De ideologiska övertygelserna ska variera – det är så kompromisser nås för att göra så många som möjligt någorlunda nöjda. Ett parlament där ingen säger emot någon annan är inte ett demokratiskt organ.
Men det går alldeles utmärkt att vara tuff – och saklig.
De unga har många viktiga poänger om landskapspolitikens grunder: det är en ära att bli invald, och man är där för sina väljare. Det är sakpolitiken som är det viktiga, inte vem som sade vad för x antal mandatperioder sedan.
Och framför allt: parlamentarisk samsyn i de största frågorna som sträcker sig över flera perioder är fundamental. Det är trots allt framåt alla vill.

Fredrika Fellman