På måndag är det meningen att lagtinget ska anta landskapsregeringens (LR) lagförslag om ny kommunindelning på Åland. Det blir den fjärde dagens debatt i frågan, och det finns en del slutsatser att dra av de första tre dagarnas diskussion.
Den mest påtagliga är, förstås, att klyftan mellan regeringsblocken och oppositionen aldrig varit större än just nu, just i denna fråga. Ingen försoning syns, och av allt att döma kommer omröstningen att sluta 17–13 för förslaget.
Vid sidan av splittringen kan man också skönja en allt mer tilltagande oro i regeringsleden. Det finns en oro att lagen inte ska klara lagkontrollen – den rör sig i prövad terräng – och det finns en ny oro för avsaknaden av en mekanism för att hantera ett läge där en eller flera kommuner inte vill, kan eller bör skriva under ett samgångsavtal.
När lag- och kulturutskottet behandlade frågan gjorde majoriteten bedömningen att det medlingsförfarande som fanns inskrivet i lagförslaget inte skulle klara laggranskningen. Att kommunutredaren i en medlarroll, tillsammans med två representanter för varje aktuell kommun, på en månad skulle fälla avgörande i den största fråga en kommun kan ställas inför – att upphöra – lät sig inte jämkas mot grundlagen, menade utskottet.
I stället gav man kommunerna betydligt längre tid på sig att hitta ett samgångsavtal. Men samtidigt tog man alltså bort den slutgiltiga mekanismen för att tvinga samman kommunerna, medlingsförfarandet.
Efter att ha frågat både lagtingsledamöter och ministrar kan man konstatera att ingen kan säga vad som händer om avtalet inte blir undertecknat. Närmast kommer lag- och kulturutskottets vice ordförande Roger Eriksson (Lib), som spekulerar i att då måste de nuvarande kommunerna bli kvar, trots att lagen säger att LR:s föreslagna fyra kommuner då utgör Åland, från den 1 januari 2022.
Eller om man vill: kaos.
Ingen har kunnat säga till vem landskapsregeringen ska betala ut landskapsandelar. Ingen kan säga var kommuninvånarna ska vända sig för sin kommunala service. Däremot har regeringsblocket konstaterat att de kommunala företrädarna i det fallet gör sig skyldiga till tjänstebrott och kan dömas.
Den här oväntade utvecklingen, tillsammans med osäkerheten inför lagstiftningskontrollen, har märkts i debatten. Utfallen från en allt mer självsäker opposition har blivit fränare. Ifrågasättandet av kommunpolitiker har stundtals varit på gränsen till förtal.
Kommunreformens främsta regeringsförsvarare, i avsaknad av den sjukskrivna kansliministern Nina Fellman (S), har varit John Holmberg (Lib). I ett flertal inlägg i debatten i lagtinget har han utmålat kommunpolitiker som motsätter sig reformen som enbart intresserade av att försvara sina egna maktpositioner.
Säkert finns ett uns av sanning också i den analysen, men Holmberg riskerar att göra landskapsregeringen en rejäl björntjänst med sin fräna kritik mot det kommunala fältet. För så som lagförslaget ser ut i dag måste ju LR få just dessa kommunpolitiker med på tåget. Men varför ska de politiker som Holmberg misstänkliggör hjälpa honom och hans regeringskamrater?
I debatten anklagade oppositionen regeringsblocket för att agera på ett sätt som liknar det som LR anklagar regeringen i Helsingfors för att göra i frågan om den nya självstyrelselagen. Den analysen finns det också viss sanning i.
LR har misslyckats med sin information om fördelarna med kommunreformen, låt vara för att en del oppositionspolitiker skjuter giftpilar genom populistiska argument utan faktagrund. Men politik handlar om att vinna gehör, och när man inte med påtagliga siffror kan visa vinsterna med reformen förlorar LR ”informationskriget” mot oppositionen. HUR ska servicen bli bättre i praktiken? HUR kommer de nya kommunerna att sänka kostnaderna? HUR kan man garantera lokal service även i de i dag svagare kommunerna?
Här har LR misslyckats att nå ut.
Åland står inför precis samma utmaningar som resten av västvärlden. En befolkning som lever längre och därmed kräver mer vård till högre kostnad skapar tryck. Något måste göras, och av allt att döma inom en inte allt för avlägsen framtid. Redan inom något år spår Kommunförbundet att minst fyra kommuner kommer att hänga på repen.
Mot bakgrund av detta borde LR haft en relativt lätt uppgift. Men med en attityd som allt mer handlat om att peka finger, att berätta att man vet bäst och utan att visa speciellt mycket ödmjukhet inför avvikande uppfattningar har man satt sig i ett läge där hela reformen riskerar att falla.
På måndag ska lagtinget rösta igenom lagförslaget. Sedan blir det för LR att hålla tummarna. Något annat kan man inte göra, om linjen ska ligga fast.

Jonas Bladh