Det blir ingen promenadseger att få ministerrådet att se rättvisan i det åländska kravet.
FÖRRA VECKAN skickade Ålands landskapsregering ett viktigt brev till Nordiska ministerrådet. Brevet innehöll en anhållan om att Åland, som andra självstyrda områden i Norden, ska få rätt att nominera egna kandidater till NR:s årliga litteraturpris.
Det är ett riktigt bra initiativ och det är på tiden att problemet med att vara fullvärdig medlem i det nordiska uppmärksammas. Återstår att hitta en plattform på den europeiska arenan, också.
Men det blir ingen promenadseger att få ministerrådet att se rättvisan i det åländska kravet.
EN AV DE KLASSISKA invändningarna är, paradoxalt nog, språket.
Eftersom både Sverige och Finland kan nominera kandidater som skriver på svenska så är det onödigt att även Åland får den rätten.
Vill man vara logisk så borde naturligtvis enbart Sverige nominera kandidater som skriver på svenska. Så illa är det tack och lov inte. I så fall skulle de finlandssvenska författarna vara bra osynliga.
Invändningen baserar sig på en konstig definition av vad litteratur är. Enligt den här tolkningen så är det bara språket som bestämmer vad som är representativ litteratur för ett område.
Så är det naturligtvis inte.
LITTERATUR ÄR, när den är som bäst, en beskrivning av ett universum, avbildningen av en mycket specifik plats i världen. Man kan skriva på engelska om livet i en by i Dalarna, som Linda Olsson gjort, eller beskriva Sverige på ett vis som bara Theodor Kallifatides kan - för att välja två slumpmässiga exempel.
Därför kan man inte säga att åländsk litteratur skrivs av författare som aldrig satt sin fot i landskapet. Man kan skriva på svenska så mycket man vill, men har man inte kunskap om det mikrokosmos som varje stad och by är, så kan man inte beskriva det som är specifikt med just de platserna.
Därför kan det åländska perspektivet berika också den nordiska litteraturen.
OM VI KOMMER SÅ långt som till förverkligande av idén med åländska kandidater i nordiskt sammanhang så har vi ändå en bra bit kvar att göra.
Det finns definitioner som måste göras. Hur är det med författare som publicerar sig på finlandssvenska förlag? Ska de beaktas när Finland nominerar kandidater eller när Åland gör det?
Det kan säkert i vissa fall vara en knepig fråga som hör samman med hur författaren defininierar sig. Men problem är bara dolda lösningar och klara regler måste naturligtvis ställas upp för hur nomineringen ska gå till.
PÅ HEMMAPLAN skulle vi, vilken dag som helst, kunna göra mycket mer för att lyfta fram den egna litteraturen. varför kan inte åländska författare bjudas in till skolor och kommunala bibliotek för att berätta om skrivande och skapande? Den typen av aktiviteter finns det alldeles för lite av i nuläget. Här borde Ålands litteraturförening spela en mer aktiv och synlig roll och fungera i samarbete med åländska författare.
Detsamma gäller för Mariehamns litteraturdagar. Även om den åländska litteraturen får ta lite mer plats nu än i början så finns det plats för att göra mycket mer. För de besökare som kommer utifrån är åländsk litteratur exotisk och okänd. Varför inte ge dem mer av den varan? I dagsläget är det ju så att de åländska författarna ordnar eget alternativ till litteraturdagarna. Det om någonting är väl avigt.
Mixen av stora nordiska författarnamn är bra, men varför kan inte åländska författare lyftas in i paneler lika bra som tämligen okända finlandssvenska författare? Gå över ån efter vatten är en bra beskrivning av det fenomenet.
Helt klart är att om inte de åländska arrangörerna lyfter fram de egna författarna så kan man inte vänta sig att andra ska göra det.

Ålandstidningen