Det är upplagt för en ordförandekamp som inte bara handlar om person utan också om vart centern rent innehållsmässigt ska segla efter Nordlund.
ATT ROGER NORDLUND lämnar partiledarskapet i centern kommer inte oväntat.
Han har tidigare funderat högt i samma banor och gör nu slag i saken.
Att det blir just nu motiverar han själv med att han som talman vill företräda hela lagtinget, en klok signal om att han åter vill ge Åland en talman som sätter helheten före det egna partiet.
Men det är knappast den enda orsaken. Tidpunkten är rätt också på andra sätt. Centern gick fram i valet och har säkrat platsen i regeringen. Nordlund kan kliva av med flaggan i topp. Den nya partiledaren får även god tid på sig att bli varm i kläderna inför nästa val. Om Roger ska gå så är det nu.
NORDLUNDS STÖRSTA styrka som partiledare har varit hans förmåga att gjuta olja på vågorna i ett parti där det blåser friskt med jämna mellanrum. Nordlund är inte det häftiga humörets och de vassa armbågarnas man, hans varumärke är i stället den lugna och sakliga argumentationen.
För det har han ibland fått höra att han inte vet vad han vill. Inget kunde vara mer felaktigt. Nordlund är samtidigt en av den åländska politikens vassaste strateger. Det märks inte alltid utåt. Men den till synes oförarglige Nordlund läser bättre än de flesta andra av det politiska schackbrädet för att göra sitt drag och få sin vilja genom.
DET MESTA TALAR för att det blir en kvinna som tar över efter Nordlund. Britt Lundberg har länge nämnts som kronprinsessa. Men hon utmanas nu av Veronica Thörnroos som har medvind på partifältet efter att hon dragit det tyngsta lasset av alla inom centern under valrörelsen.
Den alltid lika glada arbetshästen Thörnroos har till stora delar burit partiet i vardagen medan Nordlund och de andra haft fullt upp med regeringsarbetet. Många undrar varför det ändå blev den mindre aktive Jan-Erik Mattsson som belönades med en ministerpost, men kanske Veronica Thörnroos nu kan få en annan belöning. Partiledarskapet.
VÄGEN DIT ÄR ändå inte självklar för Brändöpolitikern som saknar tidigare regeringsvana. Om hon ska ha en chans att bli ordförande och någon gång lantråd måste hon visa att hon också har engagemang i andra frågor än skärgårdstrafiken.
Britt Lundberg behöver inte bevisa det.
Hon är en duktig, mångsidig och kunnig politiker som rör sig vant mellan Paf-konflikter och EU-ärenden. Det gör henne till det klart starkare lantrådsämnet av de två.
EN ANNAN STYRKA hos Lundberg är att hon också lyckats bryta ny mark för centern, genom att driva frågor som drogkamp och jämställdhet. Det har gjort att hon fått genomslag bland folk som annars inte röstar center. Men det har också gjort att hon inte är förstahandsvalet bland traditionalisterna. Hennes anhängare hävdar ändå den rimliga ståndpunkten att också centern måste förnya sig om partiet vill fortsätta vara stort.
MEN INOM partiet finns också en annan kritik mot Britt Lundberg. Den handlar egentligen inte så mycket om att hon bor i stan, det börjar bli ett överspelat kapitel också inom centern efter att man nu i tio år haft en mariehamnare som chef. Den går mer ut på att Lundberg pratar för mycket och lyfter fram sig själv för mycket. För att vinna över rivalen Thörnroos måste Lundberg visa att hon är en lagspelare som ser till hela Åland.
DET ÄR UPPLAGT för en intressant ordförandekamp inom centern, en kamp som inte bara handlar om person utan också om vart centern rent innehållsmässigt ska segla efter Nordlund.
Om loppet blir för jämnt är det inte omöjligt att Runar Karlsson seglar upp som en kompromisskandidat. Men just nu känns inte det väldigt troligt. Han var en het kandidat när det senast blåste upp till partiledarval inom centern men verkar nu inte ens själv intresserad. Det är kvinnornas tur.
Niklas Lampi
