Ingen människa lever på 388,51 euro i månaden. Särskilt inte om man vill ha tak över huvudet och mat på bordet till sig själv och sitt barn.
VANLIGTVIS BRUKAR folk tala tyst om sin lön, men jag vill presentera slutsumman på min lönespecifikation från februari 2008: 322 euro.
Betalare är inte min ordinarie arbetsgivare Ålands tidnings tryckeri Ab, utan Mariehamns stad. Arbetet jag får betalt för är att jag vårdar min son i hemmet. Eller rättare: jag får ett ekonomiskt stöd för att jag inte utnyttjar stadens barnomsorg.
Men vi återgår till beloppet: 322 euro. Och för enkelhetens skull kallar vi det lön.
Låter det som en lön att leva på? Att betala av lån med? Att handla mat för? Att betala bilskatt, tv-licens och sjukförsäkringar med?
Det säger sig självt att ingen förälder, speciellt inte ensamstående, överlever på så lite pengar. Visserligen kan man beviljas en tilläggsdel på hemvårdsstödet om familjens inkomster understiger ett visst belopp. Kanske kan man dryga ut kassan med barnbidraget, bostads- och socialbidrag också. Möjligtvis har man då lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att betala boende och mat. Men livet består av fler utgifter än så. Och då syftar jag inte på ett liv i lyx utan det mest nödvändiga.
SÅ VAD HÄNDER? Man måste gå tillbaka på jobb, trots att man kanske inte vill och trots att barnet kanske inte är moget för det offentligas, visserligen varma och mjuka, men ändå främmande famn. Ibland redan så tidigt som när barnet är tio månader och den lite högre föräldrapenningen, baserad på tidigare inkomst, är slut.
Själv gick jag på jobb när sonen var ett och år sju månader. Han fick börja på dagis. Förvisso jordens bästa, men jag hade ändå mina tvivel.
Med god vilja hade vi förstås kunnat senarelägga inskolningen och min sambo hade fått dra det ekonomiska lasset några månader, eller kanske år, till. Teoretiskt sett hade det varit möjligt. Men av olika anledningar blev det inte så.
Det var sist och slutligen ett bra beslut att börja jobba. Både sonen och jag var sugna på nya äventyr. Men det retar mig att diskussionen inte blott och enbart handlade om vår sons bästa.
På stadens hemsida på internet framgår det att du som förälder till ett barn under tre år har två val: vara hemma med barnet mot en betalning på brutto 388,51 euro i månaden. Eller betala för barnomsorg i stadens regi.
I praktiken är det bara de föräldrar som har en partner som tjänar hyggliga pengar som har råd att vara hemma när föräldraledigheten tagit slut. Allt annat är rent och skärt struntprat.
I dag kostar en dagisplats staden och oss skattebetalare 715 euro i månaden. Barnomsorgsavgifterna täcker 13 procent av den kostnaden.
Frågan är om staden skulle vinna på att betala oss föräldrar en hyfsad penning i hemvårdsstöd i stället. Så att vi även i praktiken kunde välja om vi vill stanna hemma lite längre.
Värt att fundera på.
DE SOM FÖRESPRÅKAR att den förälder som är hemma med barn ska få enbart godispengar vill av jämställdhetsskäl inte höja hemvårdsstödet.
Det är ju ingen nyhet att det oftast är mammorna som är hemma, missgynnas i karriären och intjänar en futtig eller obefintlig pension när de är hemma eller jobbar deltid. Som jag faktiskt just nu gör.
Men låt nu varje förälder själv avgöra hur man vill ha det.
Jämställdheten är absolut en av de viktigaste frågorna för att vi ska få ett välmående samhälle. Det är jag snabb att skriva under på.
Men när det gäller sonen är jag blott och enbart mamma. Hans bästa är viktigare än all politisk korrekthet i världen.
VISST. DET ÄR inte samhällets plikt att försörja föräldrar som faktiskt har ett jobb att gå till och en lön att lyfta.
Man kunde förstås säga att det är upp till var och en att se till att man har så mycket pengar på kontot när man blir förälder att man klarar av försörjningen så länge man vill vara hemma.
Men kalla det inte valfrihet. För det är det inte i dag.

Sandra Widing