Det är nu två år sedan den förra EU-kommissionen presenterade sitt förslag till ny sjuårsbudget. Efter att toppmötet förra veckan slutade i djup oenighet mellan medlemsstaterna är man inte ens ett litet steg närmare beslut än man var för två år sedan.
Bråk om EU:s långtidsbudget är ingen ny historia, den är aldrig lätt att få ihop. Senaste gång sjuårsbudgeten skulle fastslås, år 2014, blev den också försenad på grund av konflikter mellan medlemsländerna.
Men just den här gången är oenigheten större än vanligt. En orsak är Storbritanniens utträde ur unionen, som lämnade efter sig ett budgethål på uppskattningsvis 60 till 70 miljoner euro. Landet var en av EU:s största nettobetalare.
En del av konflikten består alltså i hur stor budgeten ska vara – om alla länder ska fortsätta betala lika mycket som de gjort tidigare, eller om medlemsavgiften ska höjas för att täcka upp de uteblivna inkomsterna. Sverige, Nederländerna, Danmark och Österrike, som kallas ”de fyra sparsamma”, propagerade starkt för minskade stöd och fick bifall av unionens största nettobetalare Tyskland.
Samtidigt har regioner i alla fyra sparsamma länder skrivit ett gemensamt öppet brev till EU-ledarna där man varnar för konsekvenserna om dessa länder får igenom sina förslag.
EU-stöden har också en stor regional betydelse för Åland. Genom EU får Åland stöd ur jordbruksfonden för landsbygdsutvecklingsprogrammet (LBU), havs- och fiskerifonden, regionala utvecklingsfonden och socialfonden.
Åland har en större andel jordbrukare och verksamma inom primärnäringarna än Finland som helhet. Det innebär att vi riskerar att bli en av förlorarna om de sparsamma länderna får igenom sina förslag.
Tomrummet efter Storbritanniens medlemsavgift riskerar dessutom att sätta press på staterna att gå emot med egna medel för täcka upp när EU-stöden inte räcker till. Beredskapen för att kunna göra det är något som är helt oprövat på Åland.
Från landskapets sida är man inte orolig över att pengarna dröjer, men ett visst mått av osäkerhet finns ändå. För jordbrukarna utgör pengarna från LBU-programmet en stor del av inkomsten.
Nu blir år 2021, när den nya programperioden var tänkt att börja, ett övergångsår där nuvarande programåtgärder förlängs. Nås inte enighet riskerar övergångsperioden att förlängas ytterligare, och i väntan på att budgeten klubbas blir konsekvensen att arbetet med det nya programmet stannar av.
De generella megatrenderna är avgörande för Ålands framtid. Ensam är inte stark när det gäller att möta de stora utmaningarna som medlemsländerna nu står inför, och då är det viktigt att ha en gemensam position med Norden och Europa. Det gäller oavsett om man vill behålla de större stöden eller betala mindre till EU:s gemensamma kassa.
Det är ingen lätt balansgång. Man måste lyfta blicken från sina positioner och samtidigt klara av att balansera de nya kraven mot de tidigare målen för strukturfondernas regionalpolitik och jordbrukspolitiken som finansieras via jordbruksfonden.
Det är ingen som vill komma hem från ett EU-toppmöte och ses som förlorare. Det är viktigt att på hemmaplan kunna övertyga om att pengarna, som för varje enskilt land är en stor summa, är väl placerade.
Men så länge inga pengar klubbas alls finns heller inga vinnare. Och de största förlorarna är de regioner och primärnäringar som lever i ovisshet.

Fredrika Fellman