En stängd Parkgata gör inte att bilarna försvinner, utan att de tar vägen någon annanstans.
SKA PARKGATAN öppnas? Ja, sa tekniska nämnden förra veckan, efter att ha uppvaktats av Regina Johansson och 381 andra ålänningar som skrivit under hennes medborgarinitiativ. Nej, kontrar en motlista som nu dras igång av bland andra Christer Aaltonen, boende på Parkgatan.

DET GÅR knappast att påstå att bara ett av lägren har helt rätt eller helt fel i denna stadspolitikens långdans. Sanningen ser olika ut beroende på var man står i stan. För den som äger ett hus längs Parkgatan är svaret förmodligen enkelt. Vem skulle vilja byta en avstängd kvartersgata utanför fönstret mot en livligt trafikerad genomfartsled?

FLERA BILAR, mer buller och möjligen också lägre värde på fastigheterna. Det är vad de boende längs Parkgatan kan se fram emot om tekniska nämnden får som den vill.
Därför är deras nej lätt att begripa. Hur mycket man än mildrar beslutet med att gatan bara ska vara enkelriktad och att Tullarns äng fortfarande ska vara fredad, så kvarstår faktum. Det kommer att bli mycket mer trafik. Det är syftet.
MEN OCKSÅ om allt fortsätter som i dag kommer folk att drabbas.
Och då fler än de som bor på Parkgatan.
Trafiken från södra stan in till Mariehamn ökar. Bakom ligger nya bostadsområden, senast Lillängen och Hästskon. I dag leds den trafiken via Torggatan men också Ålandsvägen in till stan. Den går genom bostadsområden och över korsningar, bland annat det olycksdrabbade och hårt belastade hörnet Storagatan- Torggatan.
DET ÄR det problemet som tekniska nämnden vill ha en lösning på.
Man oroar sig för att en så stor del av den växande trafiken leds in i stadskärnan i stället för att ledas runt den. Det gör att vardagen blir bullrig i kvarter där det bor mycket människor och det ökar också risken för olyckor. Genom att öppna Parkgatan vill man ändra på den saken. Den skulle fungera som en liten ringväg som lättar på trycket på Torggatan och Ålandsvägen. Man vill sprida ut trafiken, i stället för att låta bara vissa kvarter ta hela smällen.
LÖSNINGEN HAR ett pris.
Det betalas framför allt av de boende på Parkgatan. De kommer att få vara med och dela på stadens trafikbörda medan de i dag slipper.
Ett annat pris är att promenaderna i Tullarnas äng kan bli bullrigare. Ingen har i och för sig sagt att Mariehamns gröna lunga ska asfalteras, även om man kan få det intrycket i debatten. Men klart är att trafiken flyttar ett steg närmare parkområdet. Det kommer troligen att höras, åtminstone längs grusstigarna som ligger närmast gatan.
MEN FRÅGAN som tekniska nämnden på goda grunder ställer är om det är ett större problem än att fortsätta som i dag. För också det har ett tydligt pris. Det märks inte på fridlysta Parkgatan, men i de mer tätbefolkade bostadskvarteren i stan. Här känns effekterna mest om stadspolitikerna fortsätter se Parkgatan som en gata höjd över alla andra. En stängd Parkgata gör inte att bilarna försvinner, utan att de tar vägen någon annanstans.

Niklas Lampi