Höstens lagtingsval rycker allt närmare. Nya kandidater presenteras med jämna mellanrum men samtidigt hörs en klar och tydlig röst från partierna. Det blir allt svårare att få kandidater. Orsakerna är säkert flera men från politiskt håll lyfts ofta det hårda debattklimatet fram som en av orsakerna. Flera politiker upplever till och med att debatten i plenisalen är för hård och ofta personcentrerad. Om detta är fallet bär politikerna själva ett stort ansvar i frågan och det är därför bra att erfarna politiker som Wille Valve (MSÅ) nu proklamerat att han kommer att driva samma linje som Ulf Kristersson (M) gjorde i det svenska valet. En linje där man söker motståndarens bästa argument och inte de sämsta. Om fler väljer samma väg vore det bra för den åländska demokratin och skulle säkert locka fler att ställa upp som kandidater.

Men frågan är mer komplicerad än så. Det går inte enbart att söka svaren på utmaningarna i det hårda debattklimatet. För även om det är en hård ton i det politiska samtalet så finns samma hårda ton även i andra delar av samhället. Det viktiga är att kunna skilja på person och åsikt. Där har vi alla vår del att bära – i synnerhet i ett litet samhälle som det åländska. Politiker har säkerligen lättare att göra det än gemene man där åsikt och person ofta blandas ihop. Men frågan kring rekrytering av kandidater till valet har som sagt andra dimensioner. Förhållandena för de åländska politikerna har blivit bättre men fortfarande finns en osäkerhet vilket gör att en familjeförsörjande individ äventyrar mycket om den ställer upp i valet, blir av med sitt ordinarie arbete, och sedan inte kommer in nästa gång. För rätt till tjänstledighet för förtroendeuppdrag är få förunnade i dagens samhälle. Den på Åland ytterst vanligt förekommande företagaren har ofta svårt att finna tid att ställa upp och många företagare som väl kandiderar vittnar om att de har tappat kunder.

Utmaningarna är många men frågan är väldigt allvarlig. Hela vårt demokratiska samhälle bygger på att det ska finnas individer från olika delar av samhället som känner sig manade att ställa upp för det allmännas bästa. Slutar det att fungera undermineras legitimiteten i det demokratiska systemet och vi får fler som känner sig utanför. Ett utanförskap som för med sig allvarliga konsekvenser för hela samhället. Frågan bör därför tas på största allvar och vi får hoppas att mycket ännu hinner hända. Kandidatlistorna ska vara spikade först i slutet av september. Oavsett bör det nya lagtinget ta frågan upp till diskussion samt se vilka åtgärder som ska vidtas så att vi tryggar fortsatt politiskt deltagande. För politiskt engagemang finns det fortfarande gott om.

Daniel Dahlén