Våld mot barn är inte bara ett individuellt problem, det är också ett samhällsproblem.

Pappan tog stryptag på sin en månad gamla son och höll honom i fötterna så att han hängde upp och ned. En annan pojke blev slagen i huvudet med en sopkvast. Det var hans pappa som höll i skaftet. Pojkens mamma slog honom också, både med en pinne och med öppen hand.
I dagarna släppte Unicef en rapport på 200 sidor om det globala våldet mot barn. Data från 190 länder har sammanställts vilket gör undersökningen till den mest omfattande hittills.
Bland annat framgår följande:
120 miljoner flickor under 20 år har utsatts för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp. Det är, enligt Unicef, en av tio flickor.
95.000 barn och unga under 20 år mördades år 2012. Det är en femtedel av alla mordoffer.
Tre av tio vuxna i världen tycker att fysisk bestraffning behövs för att uppfostra barn ordentligt.
För de flesta av er som läser den här ledaren är våld mot barn något oacceptabelt. Ni vet att det förekommer överallt, varje dag och att både kvinnor, män och barn finns bland förövarna. Kanske läste ni också artikeln som Ålandstidningen publicerade för två veckor sedan, den där en ung flicka berättade om de sexuella övergrepp hon utsatts för som barn.
Då vet ni att också att Åland inte förskonat.
De senaste åren har polisen fått in allt fler anmälningar om våld mot barn. För fyra år sedan var antalet anmälningar 34, förra året var siffran uppe i 41.
Ärendena rör misshandel, sexuella övergrepp och hot och ofta är förövaren en förälder eller styvförälder. Men någon tillförlitlig statistik finns inte och sannolikt är mörkertalet stort. Det är också något som Unicef lyfter fram i sin rapport.
Våldet mot barn är relativt osynligt i vårt samhälle. Myndigheterna kan ge ut mycket lite information om de sekretessbelagda ärendena. Både offer och den misstänkta förövaren ska skyddas.
Det är ofta först när tingsrätten gett sin dom som det som skett når den breda allmänheten - så var till exempel fallet med de misshandlade pojkarna och den en månad gamla babyn som nämndes inledningsvis.
Kvinnan i Ålandstidningens artikel manar till diskussion om sexuella övergrepp. Hon hoppas att fler drabbade ska våga berätta för sin familj, för sociala myndigheter och för polisen. Kriminalkommissarie Olof Lindqvist säger i en uppföljande artikel att den som går runt och funderar på att höra av sig inte behöver tveka. ”Det är bara att ringa eller knacka på så tar vi emot dig.”
Det samma måste vi alla göra.
Vi får aldrig blunda för våld mot barn. Aldrig tänka att det där rör inte mig, varför skulle jag lägga mig i, det där får familjen reda upp, tänk om jag misstar mig. Om ett barn tar mod till sig och berättar att det blivit slaget, mobbat eller utsatt för sexuella övergrepp så ska vi ta det på allvar. Det är vår skyldighet.
Unicef skriver i rapporten att våld mot barn ofta ses som ett individuellt problem medan det i själva verket är ett samhällsproblem: ”Våld mot barn är utbrett men inte oundvikligt. Att få ett slut på det är ett delat ansvar.”

Annika Kullman