Minneapolis i Minnesota, staden där den svarta amerikanen George Floyd kvävdes ihjäl av en polis för drygt två veckor sedan, har beslutat att förändra sitt polisväsende efter händelsen. Systemet kommer nu att göras om i grunden, rapporterar New York Times (7.6.2020), och staden funderar på nya lösningar för allmänhetens säkerhet.
Tilltaget är ett exempel på precis vad som behövs – en permanent strukturell förändring. För det krävs att vi tänker framåt, och de senaste veckornas världsomspännande protester har öppnat möjligheten för just en sådan livsviktig gemensam kraftsamling.
I muttrandet om att demonstrationerna i USA inte berör oss glömmer man helt bort kärnan i protesterna: att det är liv som står på spel varje dag på grund av ett strukturellt fel i samhällsbygget.
Det är inte något nytt problem. Däremot har frågan aktualiserats på ett nytt sätt genom protesterna, som är de största på årtionden.
I grunden handlar de om ett generationer långt raseri. Om livslång orättvisa och maktlöshet. Demonstrationerna fyller ett viktigt syfte och vi måste inse att det man motsätter sig är ett system som vi vita drar nytta av varje dag – om så omedvetet.
Samtidigt som protesterna har aktualiserat problemet behöver vi alla nu tänka framåt. För att få till en permanent förändring – och som det är ett akut behov av när liv står på spel – krävs mer.
Det krävs mer av oss alla. Det krävs att vi utbildar oss och ser strukturerna. Fallen av både polisbrutalitet och vardagsrasism som nu lyfts upp är många. De är inte anekdotiska, de är inte isolerade händelser. De utgör symtom på ett system, och det är det som måste angripas.
Vi kan inte avfärda debatten med att den inte berör oss, även om vi inte har en historia byggd på svart slaveri. Rasismen finns även här.
I Åsubs nya rapport om hur inflyttade personer upplever att bo på Åland uppger 14 procent av personerna att de upplever diskriminering på grund av sin hudfärg eller sitt utseende generellt. Diskrimineringen på Åland beskrivs som subtil och dold, som att man som inflyttad från utanför Norden inte har samma rättigheter eller villkor i arbetslivet som ålänningar.
I slutet av 2018 släpptes EU-rapporten ”Being black in the EU”. Där framkommer att Finland är det land, bland elva andra jämförda EU-länder, där flest svarta har upplevt rasism.
För bara några dagar sedan presenterade Diskrimineringsombudsmannen en rapport som visar att två av tre finländare med afrikansk bakgrund upplevt rasism i skolan. Mer än var fjärde svart person upplevde fysiskt våld i skolan.
Vi har uppenbarligen mycket att jobba med även här. Vi har alla ett ansvar att utbilda oss, och att rannsaka oss själva.
Det kända citatet ”Vi kommer inte att minnas våra fienders ord, utan våra vänners tystnad” av Martin Luther King Jr. belyser just det.
Vi har ett ansvar att höja rösten mot orättvisa, men lika mycket har vi ett ansvar att lära oss om strukturerna. Att lyssna på svartas berättelser, och ta reda på vad vi kan göra för att bidra till en förändring, vad vi kan göra för att knäcka systemet.
”Resten av världen längtar efter att att gå tillbaka till det normala. För svarta är det normala just det som vi längtar efter att befrias från”, skriver författaren Roxane Gay i New York Times, översatt till svenska i Expressen (4.6.2020).
Vi är mitt i ett samhällsproblem. Det är inte ett svart problem, det är ett mänskligt sådant. Och det spelar roll även här hos oss.
Svarta liv räknas, och vi vita har också ett ansvar att säga det, lära oss om den systematiska rasismen och göra vårt för att bryta mönstret.
Fredrika Fellman