”Han kom som en räddande ängel till ön från landet”, löd det 1921 i Ålandstidningen i en hyllningsdikt till provinsialläkaren Edvin Nylander på hans femtioårsdag.

Den finländska kirurgen, föregångare till dagens landskapsläkare, hade en ytterst bred kompetens. Den stora pandemin under den här tiden hette spanska sjukan, och Edvin Nylander hade erfarenhet av att ha arbetat som koleraläkare.

Läkaren var utomordentligt uppskattad av den åländska befolkningen och till hans femtioårsdag hade de samlat in en ansenlig gåva på 5.000 mark.

”Om du på din högtidsdag kunde blicka ut över Ålands folk, se in i dess hjärta och förnimma dess känslor emot dig, finge du helt visst se en tavla, från vilken du icke vill skiljas. Du skulle se ett folk av kvinnor och män, ur vars ögon strålade fram de känslor av högaktning, tacksamhet och tillgivenhet de hyser mot dig i din egenskap av deras allmänt värderade provinsialläkare”, sa prosten Viktor Lindell i ett tal till Nylander, som också publicerades i Ålandstidningen.

Insåg värdet

Det går inte att underskatta den status Edvin Nylander hade på Åland, men efter hundra år har hans läkargärning bleknat ur folkminnet. Den kunde helt ha fallit i glömska – om det inte vore för hans barnbarns-barnbarn, den 29-åriga historieläraren Jonas Ekblom.

Det var när Jonas Ekblom övertog sina föräldrars hus i norra Mariehamn och började rensa ur de gamla bokhyllorna som han hittade den gamla släktklenoden. I en läderinbunden bok med över 5.000 namnunderskrifter vädjar ålänningarna till Edvin Nylander att stanna på Åland. 

Man kan jämföra det med de cirka 8.000 namnunderskrifter som samlades in 1917 för att Åland skulle återförenas med Sverige. Ålands befolkning bestod då av cirka 20.000 personer, barn och unga inkluderat, vilket ger en hint om läkarens betydelse.

1926 hade Edvin Nylander sökt och fått en ny tjänst som provinsialläkare i Ekenäs. Men ålänningarna var inte imponerade av hans planer på att lämna öriket och startade en kampanj för att stoppa flytten. I by efter by och kommun efter kommun skrev ålänningarna upp sina namn. Boken förgylldes med Ålands landskapsvapen och en skriftlig vädjan till Nylander om att stanna kvar. 

Under högtidliga former överräcktes boken av en deputation bestående av representanter från Ålands Marthadistriktsförbund och kommunalfullmäktige i Finström, Geta, Saltvik och Sund. Överväldigad av den varma responsen var beslutet lätt att ta.

”Dr Nylander frambar ett varmt tack för hyllningen och förklarade samtidigt att han på grund av särskilda omständigheter numera frångått sin avsikt att flytta från Åland”, rapporterade Ålandstidningen.

I samband med hundraårsfirandet av Ålands självstyrelse har Jonas Ekblom valt att donera boken till Ålands landskapsarkiv. 

– Vid arkivet kommer boken allmänheten till godo i stället för att vila i min privata bokhylla. Visst är det häftigt att kunna visa upp boken hemma inför andra, men med tanke på de otaliga namnsignaturerna som ålänningarna lämnat efter sig bör det historiska källmaterialet återgå till ålänningarnas händer, säger Jonas Ekblom.

Åländsk handlingskraft

Landskapsarkivarie Åke Söderlund, gläder sig över donationen som knappt liknar något han tidigare sett. 

– Det är fantastiskt! Namninsamlingar är något unikt för Åland, men att just den här tiden gå från hus till hus ger en bild av att man verkligen engagerade sig i frågan att ha kvar Nylander på Åland, säger Åke Söderlund.

Boken är nu omhändertagen och finns i landskapsarkivets magasin, placerad i en arkivbeständig kartong med rätt ph-värde för att inte förstöras.

I magasinet finns totalt 1.551 arkiv, bland dem 407 personarkiv – varav Edvin Nylander är det senaste tillskottet.

I samband med självstyrelsens hundraårsfirande vill Åke Söderlund att både namninsamlingen och Edvin Nylanders gärning ska lyftas fram.

– Jag tycker att det skulle vara värt att ha en utställning om det här. Edvin Nylander var en föregångare och det är intressant med tanke på att luppen ligger på sjukvården under coronapandemin, säger han.

Jonas Ekbloms förhoppning är att boken kan tjäna som en påminnelse om ålänningarnas samhällsengagemang och handlingskraft, att vi kan kavla upp ärmarna har ofta visat sig som mest under kristider.

– Berättelsen om Nylander är viktig i samband med hundraårsfirandet eftersom den belyser sjukvårdens betydelse. Läkarbristen och svårigheterna med att få svenska läkare till Åland är omdebatterat. Precis som doktor Nylander var viktig för ålänningarna för hundra år sedan är sjukvården lika viktig för oss i dag. Vi har en fantastisk sjukvård som är i världsklass och de är något vi borde värna om.

Doktor Edvin Nylander

Edvin Alexander Nylander föddes den 9 november 1871 i Kuopio och dog den 10 oktober 1931 i Tammerfors. Nylander utbildade sig till läkare och blev klar 1897. Han arbetade först vid Helsingfors kirurgiska sjukhus men bytte arbete ett flertal gånger innan han hamnade på Åland som provinsialläkare mellan åren 1917 till 1929. Edvin var gift med sjuksköterskan Aina Matilda Hirn.

Så minns släkten doktor Nylander

Av sina släktingar har Jonas Ekblom muntligen fått berättat för sig om sin farmors farfar Edvin Nylander. Här återger han historien om Ålands kanske mest älskade läkare genom tiderna.

”Efter att Edvin hade erhållit läkarexamen 1897 flyttade han till Helsingfors för att arbeta vid Kirurgiska sjukhuset. Där träffade han sjuksköterskan Aina Hirn som assisterade honom vid operationer. De blev förälskade och gifte sig samma år.

Den nybildade familjen flyttade runt på en rad olika orter i hela Finland. Mellan åren 1894 och 1916 arbetade Nylander på tio olika platser. Det kringflackande livet måste ha varit kännbart eftersom familjen inte riktigt kunde rota sig. Under perioden föddes deras fyra barn Gunnar, Nils, Hans och Märta.

I slutet av första världskriget 1917 anställdes Nylander som provinsialläkare på Åland med centrum i Godby där sjukhuset var förlagt. Som provinsialläkare hade han ansvar för att sköta om människor som var i behov av vård runt om på Åland. Visserligen arbetade han vid sjukhuset men han var ofta ute på uppdrag för att besöka ålänningar som var för sjuka för att själva kunna ta sig till sjukhuset för eget maskineri. I allt från skärgårdens yttersta fiskarby till landsbygdens avlägsna knutar gjorde Nylander regelbundna besök.

Han blev snabbt en uppskattad personlighet i de åländska hemmen eftersom han alltid ställde upp och dessutom hade ett utomordentligt ansiktsminne. Han sägs ha kunnat namnet på alla personer som han vårdat trots att det gått många år sen han behandlat patienten. Ett annat lustigt inslag var att han även ska ha haft koll på många hästars namn som han stötte på när han rörde sig på de åländska vägarna. Personerna som han mötte tyckte säkerligen det var underhållande när doktorn kunde hälsa på såväl kusken som hästen.

Nylander stannade kvar på Åland och arbetade fram till år 1929 då han på egen begäran bad om att få avsluta sin tjänst på grund av hälsoskäl. Han flyttade till Tammerfors där han vårdades den sista tiden i livet och två år senare avled han. 

Enligt släktens skröna var det hans arbete som förorsakade hans död. Att Nylander var en arbetsmyra var det ingen tvekan om och han sägs ha arbetat alla dagar om året, år efter år. Eftersom han var ansvarig läkare för hela den åländska regionen samtidigt som det var brist på utbildade läkare vid den tiden lär han ha haft fullt upp. Hans barn har berättat till efterlevande släktingar att de aldrig kunde minnas att de suttit i pappas famn, eftersom han alltid var ute och arbetade.”

”Ohyggligt slitsamt”

Edvin Nylanders dotter Märta Schauman intervjuades i Ålandstidningen den 19 september 1981 och berättade om uppväxten:

– Pappa hade det ohyggligt slitsamt. Han hade inga bestämda arbetstider och ingen sommarledighet. Det var inte många julaftnar han var hemma.

Edvin Nylander hade en arbetsbörda som inte medgav någon fritid att tala om, Märta Schauman berättade att provinsialläkaren tog ledigt två gånger under de elva år familjen bodde på Åland.