Den 9 november hölls en presskonferens i Östberlin som skulle få omvälvande följder.
Politbyråmedlemmen Gunther Schabowski missuppfattade instruktionerna i manuset till presskonferensen och förklarade att gränsen skulle öppnas samma kväll.
När tusentals östtyskar samlades vid gränsövergångarna fanns det inga alternativ. Människorna var för många, och risken för kravaller var uppenbar.
Gränsen öppnades. En dag för tidigt.
SAMHÄLLE Från 1976 och framåt, framförallt efter 1984, kunde östtyska medborgare ansöka om att få flytta till väst. Att de som ansökte ofta bestraffades spelade ingen större roll. Upp till 100.000 per år ansökte.
För att minska pressen på myndigheterna att utfärda turist- och flyttpass skulle gränspassagerna liberaliseras från och med den 10 november 1989. Men under presskonferensen missuppfattade Schabowski sina instruktioner och förklarade att förändringarna skulle ske omedelbart.
Det fick tiotusentals människor, framförallt östberlinare, att samlas vid gränsövergångarna. Vaktcheferna försökte desperat få kontakt med sina överordnade, men det var kväll och de nya reglerna skulle ju ändå inte gälla förrän dagen efter. Några chefer fanns inte att få tag på. Och när de samtidigt fruktade upplopp fanns det inga alternativ.
Investerade i bananer
Gränserna öppnades, och folket strömmade genom de olika gränsövergångarna - och började handla bananer.
Jens Schultz är i dag ålänning, men var 13 år och bodde med sina föräldrar i Rostock när beskedet kom.
- Det är inte något jag saknar. Man fick stå i kö för att få köpa en enda banan, berättar han.
Bananerna fick symbolisera alla de brister som fanns i det östtyska samhället. De östtyskar som kom till Västtyskland fick 100 D-mark (50 euro i dagens penningvärde) i gåva, pengar som ofta användes för att köpa lådvis av just bananer.
Varenda affär, varenda stormarknad och torghandel i närheten av gränsövergångarna köpte in containervis med bananer. Och östtyskarna köpte. Enligt deras erfarenhet skulle lagren snart ta slut, och de skulle ha tjänat en förmögenhet på svartabörshandel med bananer i Östberlin. Så blev det förstås inte, och priset på färska bananer rasade under den inledande veckan katastrofalt i pris. Den första skenande bananinflationen var ett faktum, och många tyskar kallar fortfarande gränsöppnandet för "bananrevolutionen".
Fanns fördelar med DDR
Men det fanns fördelar med det östtyska samhället. Alla som ville arbeta hade ett jobb. Och alla hade, även om det ofta var trångbott, en lägenhet.
- Det där blev ju mycket värre efter att muren fallit. Även om alla hade jobb så var det ofta tre personer som utförde det arbete som en person i väst utförde. Tre personer per jobb alltså. Och efter att muren fallit insåg man även i väst att det fanns en enorm övertalighet, och folk fick sparken. Genast blev det hög arbetslöshet samtidigt som maten blev dyrare, minns Jens Schultz.
Är det någonting du saknar från östtiden?
- Nä, inte direkt. När vi var barn hade vi inga riktiga leksaker. Vi lekte med det som fanns. På det sättet var det ganska bra. Nu för tiden måste man ha minst ett Playstation och tusen andra grejer.
Visste ni i Rostock vad som hände i Berlin?
- Jodå. Det fanns ju tv, och man kunde ju få in väststationer även om det var förbjudet. Man kunde åka tåg från Rostock, och då fick man de där gåvorna på 100 D-mark. Så vi åkte över och handlade. Jag fick min första stereo då.
Stora skillnader
Märker du några skillnader i Rostock i dag jämfört med för 20 år sedan?
- Ja visst. Efter att muren hade fallit så har allting i Östtyskland blivit renoverat och tillbyggt. I dag domineras städerna av stora fina varuhus och shoppingcenter. Det har blivit mycket finare på det sättet. Förut fanns bara betonghus som såg jättetrista ut. Det har investerats enormt mycket i Östtyskland.
Pratar man fortfarande om öst och väst?
- Östtyskar pratar om västtyskar och västtyskar pratar om östtyskar. Och det finns motsättningar. Västtyskarna kom över till öst och köpte upp alla hus som östtyskar inte hade råd med, och sedan sålde de dem igen till mycket högre priser. Men det är ju ändå ett folk i dag. Man hatar inte varandra. Men arbetslösheten är fortfarande högre i öst, och lönerna är lägre än i väst.
Stasi fanns överallt
Östtyskland var ett land där säkerhetstjänsten Stasi, Ministerium für Staatssicherheit, härskade. Informatörer fanns överallt. Vem som helst kunde plötsligt föras bort för förhör - eller värre.
- Man kunde leva där. Det var okej. Men man kunde inte resa någonstans. I princip var det ett enda stort fängelse. Man kunde inte säga vad man tyckte till exempel, berättar Günter Pengel. Han bodde i delstaten Sachsen Anhalt fram till mitten av 90-talet. I dag bor han på Åland och arbetar för Chipsen.
Perioden fram till 9 november präglades av oroligheter i Östtyskland. I Leipzig anordnades regelbundna massdemonstrationer, och runt om i landet hölls hemliga möten.
Vad hade hänt om inte gränserna öppnats?
- Det hade ju kunnat gå illa. Det hade kunnat bli en öppen revolt. Polisen och militären var försatta i högsta beredskap. Vi visste dagarna innan att något höll på att hända. Alla tankade sina bilar. Bensinstationerna var helt tömda.
Saknar samhörigheten
Så ni var beredda?
- Jo. Men ingen trodde väl att det skulle gå så jättesnabbt, och att allt skulle hända på en gång.
Finns det något du saknar?
- Det enda man kanske saknar är samhörigheten. Det var mycket bättre förut. Nu måste alla jobba hårt och långt hemifrån. På den gamla tiden var allt ordnat. Livet var väl inplanerat. Nu måste plötsligt alla klara sig på egen hand, och det var inte alla som klarade av det.
Men förändringen var ändå bra?
- Jo. Nu kunde man göra allt man ville. Och hade man pengar kunde man köpa allt. I Östtyskland hade jag bra jobb. Jag arbetade på kärnkraftverk. Jag hade superbra lön, men det fanns inget att köpa. Efter murens fall kunde man köpa allt, men då hade jag inga pengar. Men jag hörde till de som klarade sig.
Vad var det första du gjorde när gränsen öppnades?
- Jag satte mig i min Lada och körde och hälsade på mina släktingar. De hade hälsat på hos oss tidigare, men vi kunde inte åka och hälsa på dem. Ladan köpte jag på svarta börsen för 30.000 mark och jag sålde den för 200 D-mark. Det var, säger Pengel ironiskt, mitt livs bästa affär.

Fredrik Granlund