Det var Ann-Britt Karlssons son Håkan som ringde till henne på måndagseftermiddagen.
–Han frågade om inte hans morfar hette Birger Appel och sa att jag i så fall hade en bror.
–Jag hade inte sett det själv i tidningen. Det är ju tur att jag har berättat för mina barn om min pappa, konstaterar Ann-Britt.
Annars kanske hon hade missat att hon nu 69 år gammal, har fått en till lillebror.
–Det är roligt det här, säger hon.
När hon kommer till Ålandstidningen är det första gången hon ser tidningen och bilden på Kennarth Andersson som efterlyste sin storasyster i måndagstidningen.
–Får se om han är lik min pappa, jag har nämligen en bild på honom hemma.
Nja, blir svaret. Kennarth är inte så jättelik pappan i utseendet. Men kanske till sättet?
–Vi får se om han är lika pratsam som jag. Skulle jag brås på min mamma skulle jag inte prata så här, säger Ann-Britt och skrattar.
Hennes envishet och temperament tror hon också att hon har ärvt från pappan.
–Jag såg bara min mamma arg två gånger någonsin. Jag brusar upp snabbt men det går över på en gång. Det ska bli kul och se om vi är lika.
Vill träffas
För träffas det ska de, tycker hon. Hon säger att hon tänker bjuda hit Kennarth till sommaren.
–Det ska bli spännande och se om vi klickar lika bra som jag och min kusin gjorde.
Ann-Britt har nämligen, precis som Kennarth har gjort, sökt upp sina släktingar i Finland.
–Jag annonserade i Allas veckotidning och fick svar från min kusin. Han drog sedan med mig till Sideby där jag fick träffa min farmor och min släkt.
Det som hennes släkt berättade för henne då var att Birger hade emigrerat till Australien och var gift med en kvinna, men att de inte hade några barn som de visste om. Det var ungefär femtio år sedan.
–Jag vet att min pappa är död nu.
Hennes mamma och Birger levde aldrig ihop, berättar Ann-Britt. De träffades på Åland 1943–1944 när han var här med den finska militären, som hon har förstått det. Ann-Britt föddes i november 1944.
–Han visste om att jag fanns men stack ändå.
Samma sak verkade han ha gjort med Kennarth några år senare. Kennarths mamma adopterade sedan bort honom.
–På ett sätt blev jag väldigt förvånad över att plötsligt ha en bror, men på ett sätt inte. Min pappa stack ju ifrån mamma och bara for till Australien så ...
Hon säger att hon i ungdomen var arg på honom för det. Att han bara hade lämnat hennes mamma.
–Men skulle jag träffa honom i dag skulle jag nog inte bry mig.
Storasyster igen
Ännu har Ann-Britt inte ringt Kennarth, men säger att hon ska göra det. Hon ser lite pirrig ut när hon säger det.
–Det känns spännande att få en lillebror till. Det känns väldigt roligt. Nu är jag storasyster igen.

Matilda Andersson