Det fjärde hopptornet som testas av Ålandstidningens testpatrull ligger i Västerviken i Saltvik. Som tidigare står kusinerna Elias Dahlman och Gordon Nyroos för bedömningen.

– Oj, det ser bra ut, säger grabbarna direkt efter ankomsten medan de testar svikten på enmetershoppet.

Hopptornet av aluminium, men med trädäck på de olika nivåerna, sitter förankrat på en flytbrygga. Djupet under tornet är sju meter, och högsta nivån ligger på fem meter över vattenytan.

– Jag tror vi värmer lite försiktigt från trean, säger Elias Dahlman.

Men någon försiktighet ser Ålandstidningens utsända inte skymten av. Knappt hinner killarna ta sig upp på trean innan de hejdlöst kastar sig ut i en bakåtvolt – lite försiktigt – pyttsan.

Svider under fötterna

När de har värmt färdigt tar de sig upp på toppnivån. ”Ett, två, tre”, räknar de. Sedan bakåtvoltar de igen, den här gången med precisionen hos tävlande i synkroniserat simhopp. Med ett plask landar de så gott som samtidigt.

– Haha, jag trodde jag skulle överrotera ordentligt, säger Gordon Nyroos.

Men det gjorde han inte. Efter en stunds hoppande huttrar testpatrullen betänkligt, det blåser en snål nordan uppe på femman och med våta kroppar kyls de ner snabbt.

De fortsätter ändå oförtrutet med hoppen, det ena mer fantasifullt och våghalsigt än det andra.

– Usch, det där hoppet blev dåligt, säger Gordon Nyroos.

Elias Dahlman å sin sida konstaterar att det svider allt mer under fötterna i takt med antalet hopp.

– Fötterna känns nästan lite bortdomnade, säger han.

Metalltrappor ökar tryggheten

Några språng senare tar nordanvinden ut sin rätt. Killarna sveper in sig i sina handdukar och värms snabbt upp när de får en stund i lä och solsken.

Efteråt diskuterar de för- och nackdelar med Västervikens torn.

– Jag tycker det var ett bra hopptorn, säger Elias Dahlman.

– Vissa saker var bättre, och andra sämre, än exempelvis tornet i Bamböle, tillägger Gordon Nyroos.

Vilka saker tänker du på då?

– Trapporna upp till tornet var bättre här, de är i metall och känns tjockare och stabilare under fötterna. De blir heller inte lika hala.

I övrigt kommer de fram till att själva konstruktionen och planeringen av hopptornet i Bamböle är strået vassare.

– När man kommer upp till trean här i Västerviken, är femmans trappa liksom lite i vägen, säger Elias Dahlman uppmärksamt.

De är överens om att skicket på tornet är fint, och efter en del överläggande enas de till slut om totalbetyget tre Marhällor av fem möjliga, men med närkontakt upp till en fyra – ett riktigt fint betyg.

Det finns bara en sak grabbarna saknar vid alla torn de hittills har besökt på Åland.

– Vi vill gärna ha ytterligare en nivå högre att hoppa ifrån.