Frivilliga sjöräddaren Kira Eklöw styr med van hand Rescue Krickan, bredvid sitter Alexandra Lillie och navigerar. Då kommer larmet. Det brinner i ett randmärke. Kira ropar ut en ny färdriktning till Alexandra som lägger om kursen och kör mot randmärket.
Väl på plats görs en del byten ombord på båten, för det här är en övning och inte på riktigt. Ålands sjöräddningssällskaps stationschef Andreas Perjus ber Henrik Nygård att sätta sig på förarplatsen, han ska öva på att ta båten i ganska hård vind nära randmärket. Kira ansvarar för släckningen och jag, reportern, får assistera Kira. Vi tar samtliga på oss hörlurar med mikrofoner, stämmer av att vi hör varandra och sedan får vi uppgifter. Slangen ska plockas fram och monteras, vi ska ta oss till fören och Henrik ska se till att båten ligger rätt i vinden.
Snart står Kira och balanserar i fören och vattnet sprutar ur brandslangen. Det brinner högst upp i randmärket som sträcker sig flera meter ovanför oss. Kira och Henrik kommunicerar, Alexandra bevakar inifrån båten, Andreas ger instruktioner när det behövs, och jag står redo om Kira behöver hjälp.
Övningar av det här slaget är ett viktigt inslag för den frivilliga sjöräddningen. Larmet om en brand kan komma när som helst och då ska det gå undan och samarbetet fungera.
– Jag borde kanske ha kommit in från andra hållet, säger Henrik Nygård i den genomgång som görs när övningen är klar.
– Vi var lite långt ifrån, det var svårt att få vattnet att nå elden, säger Kira Eklöw.
Upprepar kommandot
Vi drar vidare med Alexandra Lillie vid rodret och Kira Eklöw som navigatör. Ombord på Krickan ger alltid navigatören färdriktningar och information som föraren högt upprepar och sedan följer. Förarens ansvar är att se till att det är fritt fram. Samarbetet måste fungera och även om det bara är en övning upprepas alla kommandon så att arbetssättet ska sitta i ryggmärgen.
– När det blåser i skärgården, är helt mörkt och det går i 30 knop måste det fungera, säger Andreas Perjus.
Metoden kommer från svenska marinen och har anpassats för att fungera för sjöräddningen.
Yträddning
Vi beger oss till Rödhamn, det är där vi ska öva yträddning. Kira och jag får på oss varsin torrdräkt. För säkerhets skull får jag dessutom på mig en flytväst.
Jag får hoppa i vattnet och jag flyter som en kork.
– Vi åker iväg en sväng så du får känna hur det känns att ligga ensam i vattnet, säger de och drar iväg bakom en holme med Rescue Krickan.
Efter några minuter kommer Rescue Krickan tillbaka. Kira hoppar i vattnet och simmar mot mig.
– Hej, hur är det här?, säger hon och frågar sedan hur länge jag har legat i vattnet.
Hon simmar fram till mig, spänner fast mig i ett rep och börjar sedan att simma med mig på släp tillbaka till båten.
När vi kommer nära båten hamnar vi snett under den stora fören. Vi får putta oss bort och ta oss vidare längs med båten och repet tills vi får hjälp upp. Kira är inte riktigt nöjd efter yträddningsövningen.
– Jag funderar på hur man kan göra det bättre.
Henrik säger att det är en utmaning att rädda folk som ligger i vattnet.
– Vid hög sjö är det lätt att offret och yträddaren kommer drivande mot båten. Det sista du vill är att få in dem under fören. Nu var det lugnt väder så det gick bra men ni kom ändå nära båten.
”Vet inte vad man kommer fram till”
Det här var en förhållandevis enkel yträddning, eftersom det var en övning. Jag var varken panikslagen eller medvetslös, vilket var vad Kira kunde konstatera efter att ha frågat mig hur det var med mig när hon simmade mot mig.
– Man vet inte vad man kommer fram till, så det gör vi vid alla larm. Att hålla en medvetslös ovanför ytan är mycket tyngre än en vaken person. Och en panikslagen person kan reagera med att försöka trycka ner en under vattnet.
Efter flera timmar ombord är åtminstone reportern och fotografen trötta. Alexandra Lillie styr Rescue Krickan mot stationen i Långnäs. Då kommer information om att en färja har fått vända på grund av tekniska problem. Det är inget larm men sex nyfikna personer kan inte låta bli. Alexandra lägger om båten och så är vi på väg igen
