Minnena från tsunamin finns inte dagligen i Linda Franklins och Marika Helins medvetanden, men kan väckas till liv ganska plötsligt.

– Av alla sinnen verkar hörseln vara det sinne som påverkats mest av händelserna, säger de.

– Jag kände länge panik när man till exempel rengjorde något i stan eller plötsliga ljud av plogbilen innan jag visste vad det var, säger Marika.

– Plötsliga skrik, ljud från plogbilar och skrapande ljud får mig att hoppa till på ett annat sätt än tidigare, säger Linda.

Ljuden påminner dem om det ljud som så brutalt satte fart på dem den där morgonen på annandag jul.

Marika mådde dåligt den morgonen och Linda hade gått iväg för att köpa diverse förnödenheter från en liten butik i närheten. 30 minuter efter att hon kom tillbaka till hotellet hörde de det där ljudet.

– Men måste de verkligen dammsuga här utanför just nu, minns Marika att hon tänkte.

Sedan började huset skaka.

– På något mirakulöst sätt stod vårt rum kvar. Vi bodde på våning 2,5 och allt nedanför var urblåst. Hotellet som låg framför hade kommit in i vårt hotell.

Försökte hjälpa

Också Marika och Linda var oskadda men klädda i bara underkläder. De sprang till andra sidan av hotellet och ut på en balkong.

– Det såg ut som en enorm översvämning, det forsade vatten utanför. Människor kom farande i vattnet, hustak och båtar flöt förbi. Vattnet strömmade på detta sätt i över tio minuter, men det kändes som timmar, säger Marika.

De hann ringa hem och meddela att någonting händer i Thailand. Sedan bröts samtalet och de fick inte kontakt med omvärlden på flera timmar.

– I det läget blev jag lite som en maskin, jag blev aktiv och ville hjälpa till. Min största rädsla var hela tiden att vi skulle tappa bort varandra, säger Linda.

Eftersom deras rum stod kvar kunde de återvända för att hämta kläder och förnödenheter som de snabbt delade ut även till andra behövande.

Det fanns flera sårade och där hjälpte de till så gott de kunde.

Bland annat en pojke som hade fått magen uppskuren på ett vasst plåttak.

– Han hämtades senare med en helikopter.

Efter att ha varit fast på sitt hotell flera timmar lyckades de så småningom ta sig ut med hjälp av en bambustege och ta sig till ett tak på ett angränsande hotell. Där tillbringade de sedan natten.

Hemska livsöden

Det fanns sårade och desperata människor överallt och vart man än tittade så fanns det avlidna personer.

– Följande dag lyckades vi ta oss från Phi Phi med färja och efter några dagar kunde vi ta oss till Bangkok. Särskilt en sak minns vi från färjan. Vi träffade en pappa som var på Phi Phi med sin fru och sina tre söner. Han berättade att när vågen kom höll han i alla tre söner, men det gick inte och han måste släppa den äldsta som då flöt iväg. Pappan letade efter honom och sin fru hela natten trots att han hade en rostig spik rakt i benet. Han lånade vår telefon och fick då veta att de alla överlevt, vilket var otroligt. Alla runt oss grät av utmattning och glädje, säger de.

– Vi kunde känna lite dåligt samvete att vi överlevt och var oskadda. Det kändes så orättvist där och då.

Marika ville åka hem, medan Linda kände att hon ville bli kvar och hjälpa till. Efter några dagar åkte de ändå hem tillsammans.

– På flyget var väl första gången på flera dagar som vi sov. När vi landade på Arlanda storgrät våra anhöriga, medan vi kände oss lugna för första gången på länge.

– I Thailand var vi verkligen livrädda i ordets rätta bemärkelse. Folk dog omkring oss, det fanns väldigt lite hjälp och vi kom inte därifrån.

Respekt för de drabbade

Alla som hade semestrat i Sydostasien blev erbjudna krishjälp.

– Men jag tyckte faktiskt att det blev värre av samtalen så jag gick bara några gånger. Jag fick höra: ”sådant här tar man sig inte igenom utan trauma” och jag kunde ändå fungera någorlunda så jag började undra vad det var för fel på mig, säger Marika.

– Jag för min del kämpade med att jag inte gjort mer för att hjälpa andra, säger Linda.

De säger att det känns som att det var där och då, i samband med tsunamin, som deras vuxna liv började.

– Jag tror att man har med sig en viss tacksamhet över livet. Jag tänker på dem som förlorade sina anhöriga. Det är jätteviktigt att visa den respekten för dem som inte klarade sig och deras anhöriga, säger Linda.