De flesta ålänningar känner till att Åland i samband med förhandlingarna om ett inträde i EU i mitten på 90-talet ställde flera villkor. Den viktigaste av dem var att Åland skulle undantas från EU:s regler om harmonisering av mervärdesskatt och punktskatter. Orsaken var att Åland ville säkra att den för samhället så viktiga taxfree-försäljningen ombord på färjorna till och från Åland skulle kunna fortsätta även efter juli 1999, då all taxfree-försäljning inom EU enligt ett tidigare beslut skulle upphöra.

För att lösa frågan placerades Åland utanför EU:s skatteunion, men inom EU:s tullunion, vilket ledde till att Åland betraktades som tredje land i skattefrågor, men däremot inte i tullfrågor. Försändelser från Åland skulle därför förtullas vid import till medlemsländerna och eftersom Åland var ett område inom EU:s tullunion skulle inte några tullavgifter uppbäras, men däremot mervärdesskatt – om inte beloppet understeg ett så kallat bagatellvärde.

Det var det här som några år fram i tiden skulle komma att bli postens främsta och mest lukrativa affärsidé, men att det blev så var ingenting som fördes fram när Åland argumenterade om skatteundantaget.

1997 skattegränsåret

I praktiken innebar Ålands läge som tredje land att postordertrafiken till och från Åland kunde bedrivas momsfritt om värdet understeg ett visst värde. Alltså, företag som ville sälja billiga varor till konkurrenskraftiga priser kunde skicka sin saker till Åland, eller andra regioner utanför EU:s beskattningsområde, som Norge, Schweiz, Kanarieöarna eller Estland, för förädling och för att därefter gå vidare till kund. Det skulle dock dröja till 1997, när skattegränsen mellan Finland och Åland blev synlig, innan postordertrafiken tog någon riktig fart. Innan det hade den i praktiken varit osynlig. I postens verksamhetsberättelse från 1997 benämns året som ”skattegränsåret”.

Nya administrativa uppgifter har i och för sig tillkommit och privatpersoner drabbas ibland av dubbelmoms, men skattegränsreglerna har också fört med sig positiva effekter eftersom företag och organisationer kan dra nytta av de momsfria försändelserna till och från Åland, skrev posten i verksamhetsberättelsen samma år.

Torsten Wikstrand började jobba för posten på Åland redan 1960 och 1978 blev han distriktschef för Ålands postdistrikt som då ännu var underställt det finska Post- och televerket. Titeln ändrades till vd i samband med bildandet av Ålands eget postverk 1993.

– Postverksamheten har förändrats mycket genom åren men jag brukar säga att den under alla tider följt med förändringarna i samhället. När skattegränsen uppstod hotades också hela den vanliga postordertrafiken från Finland till Åland. Vi var i kontakt med flera firmor i Finland som meddelade att de skulle sluta skicka varor till Åland men då gjorde jag tillsammans med Tullen i Mariehamn ett gediget jobb som resulterade i ett förfarande som gjorde att det kunde fortsätta genom att företagen registrerades som skattegränskunder hos Tullen. Efter ett klagomål till EU blev skattegränsen skarp i april 1997. Sedan tog det inte länge förrän det första företaget hörde av sig och meddelade att man ville posta flera tusen paket från Åland till Finland. Det var underkläder som mottagaren kunde prenumerera på, säger Torsten Wikstrand.

Flera företag

1998 expanderade verksamheten kraftigt med nya kunder inom framför allt försäljning av böcker, tidningar, dvd-filmer och cd-skivor – och samtidigt började framför allt svenska förlag etablera dotterbolag på Åland. Avtal med bland annat posten tecknades för att säkra förädling och distribution. Ett av flera exempel är Bonnierkoncernens Bonnier Alandia som etablerades 1998.

Sakta men säkert växte alltså en helt ny verksamhetsgren bestående av för- och efterbehandling fram på posten och ungefär samtidigt började de första planerna på en ny postterminal i Sviby nära flygplatsen planeras för att uppnå så effektiva varuflöden som möjligt.

– Det var tilläggstjänster som efterfrågades och vi följde med vår tid. Posten hade skyldigheter att sköta postservicen på Åland och genom postorderverksamheten kunde vi säkra lönsamheten och därmed garantera god service på också landsbygden och i skärgården.

Kraftig tillväxt

Under därpå följande år visade posten en kraftig tillväxt med allt fler storkunder i jakt på skattefördelar. Mellan 1998 och 2002 ökade antalet försändelser inom affärsområdet från 2,1 miljoner till 13 miljoner. Med därtill hörande tilläggstjänster ökade omsättningen under samma tid från 65 miljoner mark till 136 miljoner mark (22,9 miljoner euro). Mer personal anställdes och 2002 sysslade 35 personer med prepostverksamheten samtidigt som man flyttade in i nya lokaler i Sviby. Torsten Wikstrand beskriver postordertrafiken i slutet på 90-talet och början av 2000-talet som väldigt livlig.

– Stora postorderfirmor och svenska förlag såg sin chans att börja skicka varor till Åland, förädla dem här och sedan sända vidare. Företag söker förstås de billigaste lösningarna.

Det ska i sammanhanget nämnas att posten genom åren inte varit ensam om att göra affär på att Åland står utanför EU:s beskattningsområde. Utöver företag i andra länder med samma ställning är Pectus som grundades 2006 det kanske mest kända exemplet på Åland. Men redan 1999 svarade faktiskt fem åländska speditionsföretag på Åland att skattegränsen har gett dem mera arbete och ökade intäkter i en Åsub-rapport. Då fördes ungefär samma diskussion om skattegränsens påverkan på övriga delar av det åländska näringslivet som i dag.

Hot på horisonten

Hela den den nya och lukrativa verksamheten höll dock på att få ett abrupt slut när den dåvarande landskapsstyrelsen 1999 fick vad som beskrevs som en bomb på posten: Den momsfria postorderförsäljningen skulle slopas med hänvisning till konkurrenslagstiftningen, och en proposition har redan lämnats till riksdagen.

Redan då kunde Finland alltså ha satt stopp för den momsfria postorderförsäljningen från Åland, men efter en hård markering från landskapsstyrelsen blev det inget av lagförslaget.

I stället var det Sverige som reagerade på saken när man 2002 sänkte den så kallade bokmomsen från 25 procent till 6 procent. Därmed försvann det ekonomiska intresset att sälja böcker och tidningar från Åland som tidigare hade orsakat en förlagsflykt från Sverige. Bonnier Alandia lades ner i början av 2004.

Innan det och i samband med att Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson besökte Åland underströk Torsten Wikstrand i Ålandstidningen i september 2001 att det varit Sveriges egna regelverk som öppnat möjligheten för att moms inte skulle uppbäras för tidskrifter och böcker som kom utifrån och som inte var värda mer än 100 kronor.

”Förlagen har följt svenskt regelverk. Det är alltså inte fråga om skatteundantaget. Jag blir lite irriterad på att Åland får bära hundhuvudet, det är varken Posten eller landskapsstyrelsen som orsakat detta. Det här är regler som gäller för alla länder utanför EU:s skatteunion. Så vi konkurrerar med ungefär 160 andra postverk utanför EU-området”, sade han då.

Direkt till landskapet

Att utvecklingen välkomnades politiskt är också tydligt utgående från de resultatkrav som lagtinget ställde på posten under den här tiden. Bara under 1993-1999 hade bolaget gjort en sammanlagd vinst på 90 miljoner mark av vilka 70 miljoner gick rakt in i landskapets kassa. I början av 2000-talet sänktes resultatkraven något på grund av bygget av den nya postterminalen. Men 2003 bestämde sig det dåvarande lagtinget att det resultatkrav som tidigare hade fastställts för åren 2003-2005 skulle öka från en miljon euro till tre miljoner euro, något som föranledde ”stor överraskning för postens styrelse och personal”.

2004 seglade nästa hot upp på horisonten när Danmarks skatteminister Kristian Jensen drev igenom en lagändring som innebar att tidningar inte längre kunde skickas momsfritt från tredje land till Danmark. Därmed försvann ytterligare en halv till en miljon tidningsexemplar som tidigare skickades från Åland till Danmark varje år.

Var inget nytt

Att Åland anklagats för att ha utnyttjat skattegränsen och tänjt på gränser är någonting som förts fram många gånger. Genom åren har flera försök att sätta stopp för den momsfria pakethandeln gjorts. I Finland skärptes lagstiftningen senare både 2013 och 2015 och hela affären upphörde när EU-kommissionen beslutade att den europeiska lågvärdesgränsen för moms skulle slopas 2021. Torsten Wikstrand gick i pension redan 2004 men tycker att diskussionen många gånger hamnat snett.

– Det var så här det fungerade och alla visste hur saker låg till. Åland har aldrig haft någon egen lagstiftningsbehörighet när det gäller tull och moms. Det är på Finlands och EU:s bord och de hade kunnat ändra på saken redan tidigare om de hade velat.

Han påpekar också gärna att förfarandet på inget sätt var någonting nytt och inte något olagligt.

– Redan innan Finland gick med i EU fanns en tullregel som slog fast att man inte behövde bära upp moms eller avgifter om det handlade om bagatellartade värden. Det handlade helt enkelt om att det kostade mer i administration att bära upp beloppen än att låta bli att göra det.

Samarbetet med Tullen beskriver han under alla år som mycket bra och ofta fördes diskussioner mellan alla inblandade parter.

– Våra kunder satte sina bästa jurister på de här sakerna och ville absolut inte hamna i dålig dager på något sätt. Många kom hit och sedan gick vi gemensamt till tullen och berättade hur vi tänkte göra. Kravet var att det skulle ske någon form förädling på Åland. Allt var klart och tydligt och många kunder skrev på långa kontrakt. Det var business och för mig som hade varit byråkrat sedan 1978 var det otroligt roligt att få jobba tillsammans med styrelsen och engagerade medarbetare medan vi byggde upp nya lönsamma posttjänster.