Som barn bodde Frank Ottesen på olika platser i Norge. Som 17-åring flyttade han tillbaka till födelseorten Tromsø för att börja studera.

– Det började med att jag utbildade mig till arkitektassistent. Sedan pluggade jag på möbelsnickarlinjen i tre år och jobbade som det i några år.

Efter det bytte han inriktning och började studera idrott i stället.

– Och det var idrott det blev till slut. Jag fokuserade på explosiva grenar som sprint, kast och hopp.

Friidrott av en slump

Frank Ottesen har en egen bakgrund som idrottare innan han blev friidrottstränare. När han flyttade till Tromsø för att studera satsade han på fotboll och tränade med en klubb där.

– Jag hade tränat fotboll lite hela tiden men inte på allvar. Jag spelade som anfallare och kom ganska fort in i A-laget.

Under utbildningen till arkitektassistent testade han på friidrott för första gången som 18-åring.

– Det var en kompis jag gick i klass med som sade att det var skolmästerskap och att jag borde komma med och testa vad jag kan. Vi skulle springa 100 meter och jag hade bara jeans och tygskor på mig. Jag sprang på 11,90 sekunder. Första längdhoppet jag hoppade i skolmästerskapen var 6,53 meter, det är inte många på Åland som gör det i dag.

Efter det började han träna friidrott, men mer som ett komplement till fotbollen.

– Året därpå sänkte jag tiden på 100 meter till 11,20 sekunder och hoppade 6,75 meter i längd. Men jag hade ingen tränare. Jag tränade själv och satsade mer på fotbollen och det var full rulle med den.

När Frank Ottesen blev runt 27 år gammal tog han tag i friidrotten på nytt.

– Jag började träna själv igen, men jag hade lite mer kött på benen och visste vad jag skulle göra. Vid 32 års ålder satte jag pers i längd på 7,08 meter. I tresteg hoppade jag 14,31 meter och blev femma i norska mästerskapen.

Karriären som friidrottstränare började också i Tromsø.

– Jag började som tränare för det yngre gänget där. Eftersom jag aldrig fick en egen tränare tog jag med mig ett motto därifrån. Om någon frågar om jag kan hjälpa dem träna ska jag aldrig svara nej. Det har jag följt än så länge, även på Åland.

Vägen till Åland

Mellan 1980-1996 jobbade Frank Ottesen som aktivitetsledare på ett psykiatriskt sjukhus i Tromsø. Under den tiden träffade han Benita.

– Sommaren 1996 ville Benita flytta hem till Åland. Då sökte jag jobb som fritidsledare i Saltvik, men fick inte jobbet och blev kvar i Tromsø. Men en torsdag i början på september ringde Saltviks kommun och undrade om jag kunde börja på måndag, så jag packade bilen och åkte mot Åland.

Han jobbade som fritidsledare i Saltvik fram till år 2000 och sedan i Sund tills för två år sedan. Efter att ha flyttat till Åland tog det inte länge innan friidrotten kom med i bilden igen.

– Vi var med familjen och tittade på en friidrottstävling i stan 1998 eller 1999. Då kom en mamma som hört att jag varit friidrottstränare fram till mig och frågade om jag kunde tänka mig träna hennes dotter och ett par tjejer till. Då kom jag ihåg mitt motto, att aldrig säga nej om någon frågar, och så började det.

– Det har varit många aktiva genom åren. Jag räknade 19 guldmedaljer i finska mästerskapen. Det gäller att hålla rekryteringen uppe hela tiden. Det har varit tungt de senaste åren med pandemin men nu börjar det ljusna lite.

Denna sommar har Frank Ottesen varit med som tränare på sitt tionde öspel.

– Det är jätteroligt att fara. Det är en riktig skjuts för idrottarna. Vi har också ett gäng som åker på SFI-träningsläger till Portugal, och så är vi på läger till Kourtane i Finland. Det är bra att komma bort härifrån och få lite perspektiv på vad som händer på andra ställen i världen.

Varför friidrott?

– Jag gillar den individuella utvecklingen. Det är rena förhållanden, man står för vad man presterar. Det är lite skillnad från lagsporter där du kan ha en dålig dag utan att någon märker det. Du är helt ensam och resultatet står där.

– Sedan är det ju tilliten mellan tränare och aktiv. Man måste tro på det man håller på med, både jag och de som tränar. De sköter stor del av sin träning själva. När de försvinner från holmen ska de ha ett livslångt förhållande till idrott, det är lite vitsen med att vara tränare. Oavsett om de håller på med friidrott eller något annat.

Fiske och trädgårdsarbete

När Frank Ottesen inte är tränare tillbringar han gärna tid utomhus.

– Jag brukar resa hem till Norge och fiska och så plockar vi hjortron på fjället när det passar. Vi fiskar kräftor här hemma i juli. Det är meningen att det ska vara kräftor på 70-års kalaset. Att lära norrmän att äta kräftor blir nog en utmaning. Det är inte kultur i Norge, inte där jag kommer ifrån i alla fall.

– För att slappna av och klarna hjärnan går jag ut i trädgården. Jag har ett stort trädgårdsland som jag pysslar med, där finns alla möjliga grönsaker. Och så har jag en stor bastu nere vid stranden, den provar man i alla fall ett par tre gånger i veckan. Det kallar jag för livskvalitet.