I Västerhamn på den nya Kaj 3 står sex stycken enorma och klargula robotliknande vidunder, så kallade automooring-enheter, eller automatiska förtöjningsenehter, färdigt monterade längs kajen. De är svåra att missa för förbipasserande och väcker därför en del intresserade blickar.

Enheterna har dubbla vakuumplattor, alltså totalt tolv stycken. Men än så länge pekar plattorna åt fel håll eftersom projektet för närvarande genomgår färdigställande.

– Men i oktober är det tänkt att vi börjar testa dem, säger en nöjd hamn-vd, Alef Jansson.

Han berättar att den största utmaningen i just Västerhamn har varit de många olika fartygen som ska använda förtöjningsmetoden.

– Många olika fartyg innebär förstås många olika skrovsidor, förklarar han.

På kort tid har automooring blivit ett begrepp i den marina sfären. För några år sedan hade inte många hört talas om det, medan det numera dyker upp fler och fler enheter i hamnar i våra närregioner.

Vad händer med vakuumet vid ett längre strömavbrott?

– Vi har egen nödkraft i hamnen. Exempelvis vid strömavbrottet förra veckan hade vi ström till våra väsentliga funktioner under hela avbrottet. Så det ska inte innebära några bekymmer.

Säkerheten i främsta rummet

Den huvudsakliga orsaken till ett automatiskt system, menar Alef Jansson, är säkerhet och minskad skaderisk för människor som jobbar nära kajkanten.

– Till 100 procent. Det absolut farligaste vi gör på den här arbetsplatsen är att hantera trossar, säger han.

Baksidan torde väl då kanske vara att hamnen behöver göra sig av med personal?

– Ja tyvärr, det är naturligtvis ledsamt, men samtidigt hör det också till utvecklingen och effektiviseringen av hamnen.

Totalt minskade man personalstyrkan med åtta personer i samband med att man samarbetsförhandlade inför automooringprojektet. Något som hamn-vd ser som sorgligt, men nödvändigt i och med utvecklingen.

Är det här framtiden? Eller kommer det ett nytt system om fem år som gör det här systemet omodernt?

– Som med allt annat tror jag att även det här systemet utvecklas. Vem vet hur version tre, fyra eller fem kan komma att se ut. Men jag tror verkligen på det här.

Stora krafter kräver stora bultar

Alef Jansson tar med Ålandstidningen på en rundvandring längs Kaj 3, men inte förrän vi har utrustats med skyddshjälmar och neongula västar. Det är inte utan att man känner sig rätt liten i duggregnet den här augustidagen när en öde ms Birka Stockholm tornar upp sig vid kajen. Ramperna vi passerar är också enorma, precis som passagerargångarna ovanför oss.

Samma sak gäller för automoorsystemet. Invid de gula robotarmarna ligger fortfarande oanvända bultar och muttrar som spelar i en helt annan liga än gemene hemmamekaniker är van vid, Alef Jansson förklarar att vridmomentet och belastningen på infästningarna kan bli högt när det blåser kraftiga vindar.

Den nya Kaj 3 har hittills brukats med traditionell angöring, och den möjligheten kvarstår också när automooringsystemet tas i bruk. Därmed förblir trosspollarna nödvändiga i hamnen, även om en oinsatt reporter gissar att de i framtiden blir mer och mer ovanliga syner i våra hamnar.

Som en grävmaskin

Längs kajen pågår full aktivitet för att färdigställa vakuumenheterna. Vi passerar en och annan elektriker som kopplar ihop hundratals kablar i diverse elskåp, men det pågår även arbeten med det hydrauliska systemet som ska driva maskinerna.

Maskinerna som sådana är inte särskilt komplicerade, enligt Alef Jansson.

– Inte gällande hårdvaran åtminstone, de innehåller i stora drag samma komponenter som man hittar i en modern grävmaskin, säger han.

Som novis på området är det lätt att tänka sig svårigheten för de stora fartygen att alltid träffa samma punkt i relation till vakuumsystemet. Och just när det förs på tal passerar vi ett flertal målade streck på kajkanten.

Alef Jansson berättar att markeringarna används som referens vid färjanlöpen just för att positionera fartygen i längdriktning.

– Men det finns också kameror på vakuumplattorna, och det är nog inte så tekniskt svårt att komplettera med framtida instrument och givare för fartygens positionering.

Regnet tilltar och det har blivit dags för Ålandstidningen att ta sig an dagens övriga begivenheter. Men först behöver en stor fråga besvaras.

Tror du att yrket som hamnbetjänare och hamnövervakare snart är ett minne blott, ett utdöende yrke?

– Nej, så är det absolut inte. Automooringen ska ses som ett tekniskt hjälpmedel som till stor del handlar om att eliminera farliga arbetsmoment så långt det går, samt öka effektiviteten vid anlöp. Vi manövrerar även landgångar och annan teknik i samband med fartygsanlöpen, avslutar han.