När olyckan är framme vill man gärna ha snabb hjälp – och särskilt när det är 22 minusgrader ute.

Det kan två Jomalabor skriva under på. I början av januari råkade Beatrice Boman och Anders With ut för växellådshaveri strax utanför Björneborg.

– Min sambo har sin lägenhet kvar i Malax och där har vi också hans barn och barnbarn. Vi for över för att hälsa på en vecka, säger Beatrice Boman.

De hade kommit ungefär halvvägs när bilen, en Ford Transit Custom, fick märkbara problem.

– Det lät något fruktansvärt i några kilometer och Anders sade att ”nu tappar vi växlar”. Vi ville bara komma till något ställe där det skulle kännas bra att stanna.

De befann sig på en tvåfilig hårt trafikerad väg men lyckades någorlunda vika in till sidan bara några meter från en korsning.

Började googla

Anders With och Beatrice Boman insåg direkt att de befann sig i en bekymmersam situation. Platsen de stod på var inte säker trafikmässigt. De lade på varningsblinkern och började googla efter kontaktuppgifter till någon i området som skulle kunna hjälpa dem.

– Man tänker inte på hur utlämnad man är som svenskspråkig i sitt eget land. Det var finska som gällde, jag kan lite finska och min sambos finska är ringrostig – men när man är lite skärrad kommer inte orden till en så lätt, säger Beatrice Boman.

När de till sist ringde 112 var det också stora språkförbistringar. Paret uppmanades gå ur bilen och lägga ut en varningstriangel. Trots att Beatrice Boman, utifrån de skyltar hon såg, försökte förklara var de befann sig och hur nära korsningen de stod var det som att informationen inte gick fram.

– Skicka polis, bad jag men hon svarade ”nej, ni lämnar bilen”. Men det var ju minus 22 grader, vi hade helt svarta kläder på oss och vi befann oss i ett industriområde utan bostäder.

Hittade verkstad

De gjorde nu ett nytt försök att starta bilen.

– Det skramlade men sakta hackade vi oss fram.

Efter någon kilometer vek de in till en verkstad. Där bultade en karl på bilfönstret och undrade vad de ville.

– De skulle stänga och han viftade bort oss och visade i stället mot en kallmack i närheten. Nu var vi båda nästan gråtfärdiga.

112-damen hade lovat att paret skulle bli uppringda av polisen, men tiden gick och telefonen var tyst. På vinst och förlust ringde de Ronny Lindström vid Bärgarn Ab på Åland, mest för att de tänkte att han kanske hade kontakter i området.

– Men Ronny frågade vad vi helst ville. Och vi ville hem, säger Beatrice Boman.

Det visade sig att Ronny Lindström har en bil stationerad i Pargas, men att chauffören var sjuk.

– Men det tog inte länge förrän han ringde tillbaka och sade att chauffören ändå ville komma upp och hämta oss trots att han hade 39 graders feber.

Efter fyra timmar i bilen vid kallmacken dök så bärgningsbilen upp med sin chaufför. Med ms Fjärdvägen kom de till sist hem.

– Vi är så otroligt tacksamma över att Ronny brydde sig och fixade och trixade.

Logistiken möjlig

När Ålandstidningen når Ronny Lindström säger han att bärgarjobbet ju går ut på att ge service åt kunder, och att det i det här fallet var möjligt att lösa ekvationen.

– Vi gjorde bara vårt jobb.

Hur vanligt är det att du får så här långväga samtal?

– Det är vanligare än man tror. Jag tror det handlar om tillförlitlighet, att man vet vad man har på hemmaplan medan saker och ting kanske fungerar lite annorlunda på andra ställen.

Personen som hämtade paret heter Charles Isaksson.

– Jag sade att han fick säga nej, men han åkte iväg ändå. Det verkar som att vi som jobbar med det här är personer av ett annat slag, säger Ronny Lindström och skrattar.

För Anders With och Beatrice Boman blev det inget besök hos släkten. Och när det blir av nästa gång väljer de troligen en annan väg.

– När vi ska upp till Österbotten igen vill jag aldrig mer passera Björneborg. Något sämre till service har jag aldrig varit med om, säger Beatrice Boman.