Med en blomsterkvast i näven, en bukett å alla Ålandstidningens läsares vägnar, gratulerar vi Michael ”Micke” Björklund till Robinsontiteln 2020.
Han tar emot oss i hemmet i Saltvik och det breda leendet som hela Sverige lärt känna vid det här laget – lyser upp bergklackarna och hela gården där familjen bor.
– Hjärtliga tack, för blommorna, det värmer själen, säger han.
Äventyret är slut och vardagen tar åter sin början, men Michael Björklund glömmer inte händelserna och allt som möjliggjorde hans medverkan, i första taget.
– Jag hade aldrig kunnat åka iväg på det här äventyret utan den enorma uppbackning jag har haft här hemifrån. Det är jag otroligt tacksam för.
Ett dygn på Fiji ska ju ofta rymmas inom ramen för 23 minuters tv, hur mycket intriger pågick det egentligen som vi tittare aldrig såg?
– Det pågick massor av saker, en diskussion som fortgick i tre-fyra dagar, där vi redde upp diverse bråk, kunde ju visas som en sekvens på två minuter. Men jag tycker ändå att man får en ganska rättvis bild av alla deltagare.
Kommer du att hålla kontakten med allihop?
– Det kommer jag att göra, jag har skapat livslånga vänskaper och Fabian (Thingwall, reds.anm) och jag har blivit riktigt goda vänner. Vi var tajta ända från början till slut.
Gäller den framtida kontakten även med Raymond (Ahlgren)?
– Ja, absolut, jag har en annan uppfattning av honom än den som porträtterades. Han är en otroligt smart kille som peppade oss alla i lagtävlingarna. Men han hade ju sina stunder där han kunde bli riktigt elak och enligt mig berodde det till stor del på matbristen. Han var nog den som klarade av bristen på mat sämst.
Michael Björklund, som vid det här laget reflekterar över att han kanske borde ha sagt till Raymond när han betedde sig illa, säger att man inte riktigt fungerar som i vanliga livet när man är på ön.
– Man vågar inte riktigt göra sig obekväm och därmed riskera att hamna i skottlinjen.
Men du sade själv vid något tillfälle att du också utvecklades som människa under inspelningarna?
– Ja, Robinson är ett perfekt tillfälle att lära sig konflikthantering och jag tog ju mod till mig och pratade om problem vid ett par tillfällen.
”Det bara brister”
En för Micke oförglömlig kväll av Robinsontiden var när han hade vunnit den ödesdigra ”grisbärartävlingen”, den när han slet loss en halv gris med munnen, och sedermera förlorade sina framtänder.
– Som pris fick vi en måltid på stranden, jag och Fabian.
I samma veva som de två vännerna avnjuter måltiden, hör de plötsligt en telefonsignal. Det visar sig vara Michael Björklunds fru, Jenny Björklund som ringer. 
Ganska omgående brister det för dig och tårarna flödar, berätta om känslorna som pågick i huvudet vid det ögonblicket?
– Det är en mycket märklig känsla, jag har själv kritiserat deltagare genom åren som gråtit för en sådan sak. Jag har inte riktigt förstått varför man gråter, men när man själv lever i den verkligheten och längtar så enormt efter nära och kära, och sedan får höra rösten – bara brister det.
Vid den tidpunkten var det inte länge kvar av inspelningarna, alla var trötta och motivationsnivån låg på botten.
– Men det samtalet vände allt för mig, jag fick tillbaka kämparglöden och Jenny peppade mig så oerhört mycket. Numera förstår jag gråtandet bättre, säger han insiktsfullt.
Storhjärtad människa
”Fusket” i finalveckans första utslagstävling, den då Kristove (Rueda) och Julia (Franzén) fick lämna programmet, har blivit något av en snackis på sociala medier. Michael Björklund själv tar dock den debatten med ro.
– Jag ser det inte som fusk, snarare är det Christoffer (Willén) som väljer att hjälpa mig. Annars hade jag garanterat åkt ut. Jag har svårt för siffror och han har ett så stort hjärta som hjälper mig i det skedet. Att han resonerar som så att läs- och skrivsvårigheter inte ska vara orsaken till att jag åker ut, visar bara hur omtänksam människa vi talar om.
Men Mattias gjorde en stor grej av det?
– Ja, men vi hjälpte varandra i flera tävlingar, bland annat när man skulle gräva sig under stockar. Mattias är en utpräglad tävlingsmänniska och han fick själv hjälp av Anders Öfvergård, programledaren, i samma tävling. Det var han som visade honom pusselbiten han hade tappat.
Mattias fick även hjälp med att öppna det lås som öppnade kistan där pusselbitarna låg.
– Han har så dålig syn, så någon i produktionen snurrade fram siffrorna på hans lås, även om Mattias själv gav dem siffrorna. Det är sådana saker som inte alltid syns på tv.
Matprat
I ett sent skede av tävlingen, bara några dagar innan finalen, valde Michael Björklund att berätta för sina medtävlande om kockkarriären, de dubbla titlarna i Årets kock och om sin medverkan i ”Kock-VM”, Bocuse d'Or.
Du har ju förekommit en hel del även i svensk media. Förvånades du över att inte ens de lite äldre deltagarna kände till det här?
– Egentligen inte, själv kanske man tror det men allt går så fort i dagens värld. Man har några veckor att ”rida på” efter sådana saker. Men det var en person som tyckte att han kände igen mig i början, men då nekade jag helt enkelt, haha.
Orsaken till att Michael inte ville berätta om karriären tidigare, var att han vill få deltagarna att lära känna honom som person, snarare än på basen av hans meriter.
Apropå kocksnacket, vilket skulle du säga att är det ultimata Robinson-snackset?
 – Oj, om man har varit med i Robinson så räcker det med ett litet chips för att bli glad. Men det ultimata är kanske nåt med struktur, bröd eller kött.
Blir det några Robinsoninspirerade rätter på menyn vid Smakbyn nu?
– Kanske inte hela rätter, men man ska kunna smaka på kokos och kassava. Och så har jag skapat ett Robinson-snacks som består av en uppskuren entrecôte mellan smörstekta skivor av rostbröd, lite senap och pepparrot finns också med samt en liten sallad till hela anrättningen.
Känsloexplosion
Efter den avslutande hinderbanan som avgjorde hela Robinson, släppte slutsegraren Michael Björklund ifrån sig ett känslofyllt segervrål. 
– Det här var för mina barn, ropade han med tårarna i halsen.
Kan du beskriva dina tankar och känslor där och då?
– Jag förstod ju inte riktigt att jag höll på att vinna hela tävlingen, men så hör jag Clara (Henry) säga att hon ger upp eftersom hon vill se på medan jag vinner. Men när jag väl kom upp på podiet där statyetten fanns, hade jag mina barn i tankarna. Då var statyetten min och då exploderade alla känslor, säger han med lite darr på rösten.
Får vi se de övriga Robinsondeltagarna på Åland i sommar?
– Ja, det får vi. Tanken är att vinnaren ska ordna en fest för alla, den skulle enligt ursprungsplanen ha hållits i Sverige nu i kväll (läs söndag), men det går ju inte just nu. Så i sommar siktar jag på att ta alla till Åland.
Robinson har inte bara varit en barndomsdröm för Michael Björklund.
– För mig som person handlar det om att ha klarat av en ordentlig utmaning, såväl den fysiska som den mentala med det sociala spelet.
Något som han brinner allra mest för, är sina egna, men också barn i allmänhet.
– Jag har gjort det för barnen, att lilla runda och tövliga pappa har lyckats vinna en sådan här tävling är roligt att visa. Jag hoppas också kunna inspirera människor med samma svårigheter som jag har. Man kan komma otroligt långt i livet trots läs- och skrivsvårigheter, men det är viktigt att våga prata om dem och att våga ta emot hjälp.
Avslutningsvis, vad gör du med vinstpengarna på 500.000 svenska kronor?
– Sverige är den största förloraren här, jag betalar ju skatten i Finland. Så först ska staten få en liten gåva, sedan ska vi hitta på något kul med familjen. Utöver det kommer jag att skänka en del till Matbanken, avslutar Herr Robinson anno 2020, Ålands egen Michael Björklund.

Peter Pussinen