Är det mänskligare att fela och förlåta, än att aldrig fela och aldrig förlåta?

Den frågan brottas berättaren Lisa med i Marlene Lindbäcks roman ”Stjärnhus”. Lisa har ljugit stort i en livsavgörande fråga för sin vuxna dotter Simone. Visserligen i all välmening för att lindra dotterns ångest, men lögnen går inte att kontrollera och ångesten växer i stället inom Lisa.

Under Simones uppväxt prioriterade Lisa sitt arbete. Hon fanns inte där tillräckligt ens när Simone fastnade i ett misshandelsförhållande med Bruno, som hon just fått barn med. Simone flydde utomlands i flera år och har i romanens början just kommit hem till Åland tillsammans med sonen Ludvig, i förhoppningen om att Bruno sedan länge försvunnit från ön.

Efter en personlig kris har Lisa hoppat av sin karriär för att återfinna sig själv. Nu hoppas hon få chansen att läka relationen med sin dotter, men Simone är fortfarande arg och misstrogen. Simone bär dessutom på en förlamande skräck för att Bruno trots allt ska dyka upp och kräva delad vårdnad om Ludvig.

Runt detta såriga mor-dotter-drama rör sig ytterligare ett antal personer. Det är tonårsflickan Liv som grymt mobbas i skolan av ett gäng som högljutt betygssätter allt hon gör och hur hon ser ut. Det är Lisas väninna Ingela som brutit sig ur ett destruktivt förhållande genom att till slut slå en åra i huvudet på mannen så han föll överbord och försvann. Det är Lisas exman och Simones pappas Clas som lämnade Lisa för en annan kvinna. Det är psykologen Iris som hjälpt Lisa genom hennes kris, men själv tappar fotfästet i en omtumlande ny relation. Och det är den kloka och snälla gamla kvinnan Lily som finns där som ett stöd för alla.

Som synes är det en hel del personer med rätt snarlika och ordinära namn att hålla redan på.

”Stjärnhus” är en berättelse om olika typer av svek och trauman, i synnerhet i form av våldsamma män som slår och kontrollerar sina partners, men också om möjligheten att läka och kanske till och med förlåta för att komma vidare i livet.

Marlene Lindbäck berättar sin historia med bra driv, på ett förtätat språk. Ett par gånger hänfaller hon åt att lite övertydligt förklara vad de olika personerna tänker, i stället för att gestalta det. Bipersoner som exmaken Clas och den kloka Lily förblir otydliga. Men det hindrar inte nämnvärt boken från att engagera. I synnerhet historien om Lisas och Simones relation griper tag i mig.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att författaren levererat ett slags svar på sin inledande fråga, i form av en läsvärd roman.