Bakgrund

Under vinterkriget inrättades ett provisoriskt fort på norra delen av Signilskär, med två 152 mm kanoner i enkla ställningar. Efter fredsslutet våren 1940 inleddes en forcerad uppbyggnad av ett permanent fort på Enskär/Heligman, under ledning av ett 30-tal byggnadsarbetare från Skånska Cementgjuteriet förstärkta med arbetspliktiga ålänningar. Planen innefattade två stora pjäsplatser, två bergtunnlar, ett eldledningstorn, samt enklare byggnader. Efter sovjetiska krav demolerades de påbörjade anläggningarna hösten 1940 och endast en bastu lämnades kvar för framtida behov.

Uppbyggnad

Inför fortsättningskriget samlades de för Signilskär och Enskär avsedda trupperna vid Lypertö fort utanför Gustavs. På morgonen den 21 juni 1941 tog bevakningsfartyget Uisko ombord ett avvärjningskompani (53. TK) om fyra officerare och 81 man. För närförsvaret lastades även två 75 mm fasta kanoner, två 87 mm fältkanoner, samt maskingevär, fältkök och signalmateriel. Uisko avgick på kvällen och var framme vid Signilskär följande morgon. Sent på eftermiddagen var de båda fältkanonerna uppställda och skjutklara.

I fortsättningen koncentrerades verksamheten även nu till Enskär och Heligman, men namnet Signilskär bibehölls, sannolikt för att inte skapa förväxling med fort Enskär utanför Nystad. Den 23 juni anlände två 152 mm kanoner (152/45-CR) från Helsingfors flottstation. En knapp vecka senare var de skjutklara, placerade i tillfälliga ställningar. Den 30 juni inleddes byggnadsarbetena då arbetare ur Byggnadsbataljon 813 började tömma de gamla groparna på sten och betong.

På västra delen av Enskär byggdes en medelstor kanonställning (nr I) i armerad betong, som var fullständigt klar och inredd i juni 1942. I anslutning fanns den svenskbyggda tunneln från föregående år, där endast mynningen sprängts. Tunneln öppnades på nytt, men på grund av bergets dåliga kvalitet beslöts att den bara skulle användas som förråd och bombskydd, men i övrigt inte inredas. I stället byggdes en särskild manskapsbunker ansluten till kanonen.

Den östra kanonställningen (nr II) av motsvarande typ var klar i oktober 1942. I anslutning fanns tunnel nr 2, där likaså endast mynningen sprängts. Efter röjning beslöts att anläggningen skulle utvidgas och ges fullständig inredning. Utöver smalare anslutningstunnlar till kanonen och till stranden, fanns här en huvudtunnel med utrymmen för logement, stridsledning och ammunition, samt en sidotunnel för sjukhusutrustning (se skiss). I den norra anslutningstunneln mot stranden fanns elteknisk utrustning för värme och ventilation. Strömkällan var en 20 hkr Vickström dieselmotor ansluten till en Asea generator (16kVA). Tunneln var fullständigt klar och elektrifierad den 30 augusti 1944 – kort före vapenstilleståndet.

Eldledningstornet byggdes på högsta punkten på Heligman och var av låg modell, till större delen nedsprängt i berget. Tornet var färdigt i november 1943 och anslöts till ett särskilt skyddsrum för besättningen. På taket fanns fästen för en optisk avståndsmätare (Zeiss, 4 m bas) och en 20 mm luftvärnskanon. Inne i tornet placerades en reservmotor för elförsörjningen, men endast för lågspänning (125 V). Signalutrustningen utgjordes av en Hagenuk långvågs- och en DR-38 kortvågsradio. I närheten av tornet fanns ställning för en fast 150 cm strålkastare (Siemens-Schuckert) med tillhörande elutrustning.

Under 1943 började man arbetet med en tredje kanonställning, som placerades på östra sidan av Signilskär. Sprängning och gjutning var klara i augusti, varefter en kanon (152/45-CL) från Herrön kunde sättas på plats. Själva ställningen var av liten typ, men var ansluten till en stor manskapsbunker och ammunitionsförråd via en 20 m lång förbindelsegång. Bunkern skulle vid behov även kunna inredas som eldlednings- och radiocentral. I sammanhanget kan nämnas att alla tre kanonerna under 1944 försågs med pansarsköldar mot splitter.

På Enskär hade fortet ett rätt omfattande byggnadsbestånd. Till de permanenta hörde: matsalsbyggnad för 80 man plus närliggande matkällare, kasern för 40 man, underofficersbyggnad med två lägenheter, stall för fyra hästar, samt bastu (kvar från 1940). Därtill fanns ett flertal enklare baracker, förråd och skjul, bland annat i anslutning till hamnen. På området låg även några prefabricerade byggnader av hårdkartongskivor (”Enso-papptält”), dels fortchefens bostad och kansli, dels soldathemmet med föreståndarinnans bostad. Här fanns även en särskild pumpstation i tegel som via filter försåg köket med färskvatten från en närliggande vattensamling.

Under 1944 började man bygga ut närförsvaret, med eldnästen nedsprängda i berget. På Enskär och Heligman rapporterades nio nästen för maskingevär, fyra för lätt luftvärn, tre för pansarvärn, samt tio skyttevärn delvis försedda med splitterskydd. Därtill byggdes 1800 meter taggtrådshinder på ”spanska ryttare”. På Signilskär fanns ytterligare ett antal motsvarande anläggningar.

Yttre stationer

Fortet hade ett flertal yttre enheter. Viktigast var hjälpmätpunkten på Södra Degerskär, som från 1943 försvarades av två fasta 75 mm kanoner (75/50-CMet). På ön byggdes även en liten betongbunker för utrustning och manskap. Signalkontakten med eldledningstornet på Heligman gick vi sjökabel. Tidvis fanns även en motsvarande mätpunkt på Töllingarna, utrustad med kortvågsradio.

Den viktigaste sjö- och luftbevakningsstationen fanns på Märket (lång- och kortvågsradio), som inledningsvis försvarades med en 20 mm automatkanon, senare med en 45 mm pansarvärnskanon. Kanonerna användes främst till att sänka drivande minor, ibland även för att skjuta varningsskott mot skutor som var på väg in i den närliggande mineringen. Personal fanns tidvis också på Sälskär (kortvågsradio) samt på Eckerö sydvästra udde.

Fortets små förbindelsebåtar växlade över tid, men under 1944 nämns AP 106, AP 1 och SP 15. I fråga om resor till det avlägsna Sälskär användes främst AV 108 och senare AV 87.

September 1944

Av forten på Åland var Signilskär det enda som var nära att hamna i eldstrid med fienden. Redan i september 1943 hade man visserligen skjutit mot ett sovjetisk torpedflygplan som flög på hög höjd mellan fortet och Eckerö – men utan att träffa. Inför vapenstilleståndet ett år senare tillspetsades dock läget betydligt, då Tyskland plötsligt blev huvudfienden. I mitten av månaden började tyska jagare och ubåtar patrullera i norra Ålands hav med uppgift att skydda transporter av trupper och materiel som evakuerades från hamnarna i norr, och som tillsvidare ostörda kunde passera söderut genom spärren vid Märket. Från Enskär sköt man dock flera gånger varningsskott mot ubåtar som försökte ta sig norrut genom spärren vid Märket.

Efter vapenstilleståndet undertecknades den 19 september var det däremot oklart om trafiken kunde fortsätta. Två dagar senare stävade en sista konvoj söderut från Kemi, omfattande sex lastfartyg och tre motorfärjor. För att säkra genomfarten vid Märket, sände tyskarna sina största enheter till Ålands hav: tunga kryssarna Prinz Eugen och Lützow plus jagare och torpedbåtar.

Medan de övriga säkrade i söder gick Prinz Eugen (8 x 203 mm kanoner) och jagarna Z 28 och Z 35 i gryningen den 24 september upp mot Enskär. Försök att med strålkastare få signalkontakt med fortet misslyckades, och under de följande fyra timmarna kryssade man i sakta fart 5-7 sjömil utanför ön. Fortet hölls under ständig observation, men ordern var att inte öppna eld såvida inte finnarna gjorde det först. Enligt vissa uppgifter ska fortchefen på land visserligen ha beordrat eldöppning, men i samma sekund gett kontraorder. Resultatet blev att genomfarten kunde slutföras utan problem och två timmar senare hade den sista motorfärjan passerat Enskär söderut, varpå tyskarna lämnade området.

Avveckling

I slutet av oktober 1944 började fortet sakta avvecklas, och en månad senare monterades kanonrör, lavetter och sköldar ner. I samma skede anlände dock en underofficersskola från Örö om 40 elever, fördelade på tre linjer: kanoner, eldledning och inmätning. Kort efteråt gav Kontrollkommissionen därtill order om att Signilskärs fort (tillsammans med Nyhamn) skulle aktiveras på nytt – varpå kanonerna fick återinstalleras. Verksamheten fortsatte därmed som tidigare.

I mitten av februari 1945 rapporterades en bemanning om tre officerare, 18 underofficerare och 54 man, under befäl av kapten R. Grönholm. Samtidigt noterades följande utrustning: tre 152 mm Canet-kanoner, fem 37 mm Tampella pansarvärnskanoner, två 20 mm Madsen luftvärnskanoner, tre maskingevär, ett luftvärnsmaskingevär, två pansarvärnsgevär, fem snabbeldsgevär, sju maskinpistoler, samt 113 svenska mausergevär. Utöver det reguljära manskapet fanns då ännu underofficersskolan på plats. Vid skolans slutgranskning 22-23 februari fick man uppvisa sina nyvunna kunskaper bland annat i skjutning med pansarvärnskanon och maskingevär.

Den slutliga avvecklingen började planeras i mitten av april 1945, men närmare detaljer kring själva demoleringen saknas tillsvidare. För den kommande sjöbevakningens behov kvarlämnades dock en liten officersbarack, matkällaren, bastun, samt några förråd vid bryggan. Av de fasta kanonerna sändes två till Reposaari utanför Björneborg, och en till Jungfruskär.

Enskärs sjöbevakningsstation startade sin verksamhet hösten 1946, och utvidgades och förbättrades fram tills årsskiftet 2011, då den stängdes för gott. Öarna är i dag naturskyddsområde och ingår i Natura 2000. De före detta stationsbyggnaderna tas om hand av Eckerö Båtförening, som med skyltar, foton och texter berättar om såväl den militära som civila verksamheten.

Kenneth Gustavsson
Docent