I denna andra del för juli månad kommer tyngdpunkten att främst ligga på aktuellt läge för de tyska anfallsplanerna mot Åland, och på de konkreta sidohändelserna i luften och till sjöss. Sist redogörs även för de senaste uppgifterna rörande den så kallade ”åländska flyktingrörelsen”.

Tanne West

De tyska anfallsplanerna mot Åland, ”Tanne West” (landstigning) och ”Tanne I” (luftlandsättning), är på nytt aktuella – och kan komma att verkställas om det finska försvaret på Näset bryter samman. Den 20 juni beordrade Hitler att båda planerna skulle uppgraderas till beredskapsnivå I, vilket innebär att berörda enheter skall vara redo till insats inom 22 dagar efter utfärdad order. Den allierade landstigningen i Frankrike har dock medfört betydande inskränkningar. Den för Åland öronmärkta infanteridivisionen 416 ID får inte längre lösgöras från Danmark, och inte heller det tilltänkta marinbatteriet från Holland. Däremot har de utsedda batterierna från Norge fått order om att inom 10 dagar vara redo att inlastas i Oslo för transport österut tillsammans med 220 man besättning.

Som ersättning för 416 ID har man istället utsett två bataljoner fallskärmsjägare som för tillfället är under rekonstruktion i Tyskland: dels ”Fallschirmjäger-Batallion Brandenburg”, dels ”SS-Fallschirmjäger-Batallion 500”. Den förra omfattar formellt 900 man med utrustning i form av tunga maskingevär, granatkastare, luftvärnspjäser, samt ett stort antal personbilar, lastbilar och motorcyklar. Bataljonen är beordrad till Danzig, dit delar redan anlänt. SS-bataljonen omfattar i dagsläget ca 500 man med motsvarande tunga beväpning, men med betydligt färre fordon. Bataljonen är beordrad till Gotenhafen. Här kan noteras att båda bataljonerna under maj-juni varit insatta i partisanbekämpning i Jugoslavien, där de lidit stora förluster – men även begått svåra terrorhandlingar mot civilbefolkningen.

På grund av bränslebrist räknar man numera inte med flygtransport till Åland, istället planeras sjötransport enligt två alternativ. Antingen med kryssarna Nürnberg, Emden och fyra jagare, varvid överfarten tar 20 timmar. Eller med transportfartygen s/s Nordenhamn (från 30.6 istället s/s Wartheland) från Danzig och s/s Tanga från Gotenhafen, varvid överfarten beräknas ta 36-40 timmar. I nuläget tycks det senare alternativet vara det mest troliga, detta eftersom krigsfartygen inte kan ta med fordonen. I båda fallen krävs därtill särskilda transporter med landstigningsbåtar och -färjor för att få iland trupper och materiel. Även om fallskärmsjägarna inte har någon som helst utbildning för landstigning från havet, tycks planerna vara långt gångna. Den 27 juni rapporteras att chefen för Brandenburgbataljonen, kapten Weithöner, samma dag informerats om uppdraget samt försetts med behövliga underlag.

Rotbuche

Som framgått i majrapporten har tyskarna begärt att få inrätta en tillfällig marinbas på Föglöfjärden, avsedd för en eller två kryssare (Prinz Eugen och/eller Lützow) plus några jagare och torpedbåtar. Syftet är tvådelat: att härifrån dels lättare kunna skydda en eventuell tysk landstigning på Åland, dels vid behov snabbt kunna ingripa i Finska viken. Det finländska svaret blev dock att åländskt område är politiskt omöjligt, men att man istället erbjuder Aspö i Åbolands skärgård, ca 35 km rakt öster om Kökar. Där har nu i flera veckor funnits några stora specialfartyg som placerar ut torpednät i form av två stora rektangulära ”nätkistor” – vilka vardera skall inrymma en kryssare och utgöra skydd mot ryskt torpedflyg. Arbetena håller i detta nu på att slutföras.

På morgonen den 20 juni, innan nätkistorna ännu färdigställts, anlände Prinz Eugen från Gotenhafen tillsammans med jagarna Z 25 och Z 35. Kryssaren har därefter gjort en kombinerad rekognoserings- och övningstur till vattnen söder om Utö, men lämnade basen redan den 27 juni. Två dagar tidigare anlände även Lützow, medförande tolv 20 mm luftvärnskanoner som utplacerats på holmarna runtom. Även Lützow har gjort en övningstur söder om Utö, varefter man på kvällen den 27 juni för första gången kunde ta den södra nätkistan i bruk. Vid månadsskiftet ligger Lützow och några jagare fortfarande kvar.

Kryssarnas vistelse vid Rotbuche, som tillsvidare närmast handlat om att lära känna in- och utfarten i skärgården, har åtföljts av kompakt tystnad från våra myndigheter. På Åland tycks allmänheten därför inte ha kännedom om deras närvaro, detta trots att farleden ligger inom synhåll från Kökar – och vid Stenharun (”gränsholmen” mellan Åland och Åboland) bara går en knapp kilometer öster om landskapsgränsen. Med tanke på att ett huvudsyfte med basen är kopplat till den större operationen mot fasta Åland, är det skäl att följa utvecklingen.

Överflygningar

De irriterande tyska spaningsflygningarna över Åland som pågått sedan månadsskiftet mars april, har nu återupptagits efter en dryg månads uppehåll. Liksom tidigare är det fråga ensamma, tvåmotoriga tyska fotospaningsplan av typ Ju-88 som utan förhandsanmälan under en till två timmar cirklat över landskapet.

Den första noterades på morgonen den 14 juni och pågick i två timmar på 800-900 m höjd, över Mariehamn på endast 150 m. Följande inträffade under en timme på morgonen den 16 juni, nu på bara 150-300 m höjd. Samma eftermiddag genomfördes en tredje motsvarande flygning på 600-3000 m höjd. En fjärde pågick en och en halv timme på morgonen den 24 juni, varvid planet bland annat cirklade över Hammarudda, flyghöjden 1000 m. Vid varje tillfälle gavs varningssignal från sirenen på Stadshusets tak, men däremot inte alarmsignal.

Flygningarna kommenteras i en rapport som svenske konsuln KY. Wendel den 17 juni sände hem till UD i Stockholm. Inledningsvis konstaterar han: ”Under de senaste tre dygnen har i Mariehamn upprepade gånger givits luftvarningssignal. Ett främmande plan kretsade gång efter annan på låg höjd över staden med omnejd samt företog vida cirklar över fasta Åland. Planet gick vid flera tillfällen på så låg höjd, att man kunde iakttaga det tyska igenkänningsmärket”.

Föregående kväll hade han haft ett möte med kustbrigadens chef, överste Heiro, som berättade att luftbevakningen de senaste dygnen inte vid något tillfälle fått meddelande om planets ankomst. När planet den 16 juni på morgonen och eftermiddagen på låg höjd oavbrutet kretsade över Mariehamn hade man från luftledningen begärt att få öppna eld, vilket dock på högsta ort inte tillåtits. Heiro karaktäriserade flygningarna som ett ”fräckt tilltag [...] som hade till uppenbart syfte att på Åland utforska, vilka militära resurser voro för handen”.

Därtill tycktes piloten vara väl orienterad om de militära förhållandena på ön, ”ty planet hade på flera av de ställen, där militär tidigare varit förlagd, gått ned i djupdykning och svept över trädtopparna”. Brigadchefen förmodade att tyskarna återigen har planer på att besätta Åland, detta för att kunna säkra nyckelpositionen till Bottniska viken. ”Om tyskarna skulle bit sig fast på Åland, skulle dock förr eller senare herraväldet övergå till ryssarna, och båda dessa fall vore ett dödligt hot mot både Finland och Sverige, och Åland vore för alltid förlorat för båda våra länder”. I Stockholm bedömdes Wendels rapport så viktig att den sändes vidare till såväl den svenske överbefälhavaren som till beskickningarna i Berlin och Moskva.

Åländska flyktingar

Som noterades i majrapporten har, vid sidan av estniska flyktingar, även ett 50-tal ålänningar under april-maj i små båtar olagligen tagit sig över till Sverige. Trots en skarp uppmaning i Ålandstidningen den 27 maj om att ”utan pass och visum” försöka fly västerut, har under juni ytterligare minst 32 ålänningar gett sig iväg, följda av några desertörer från militära posteringar.

Trafiken har nu även uppmärksammats av svenska dagstidningar. Den 23 juni skrev Svenska Dagbladet (SvD) att hittills har ett 100-tal ålänningar som flyktingar kommit över till Sverige och att antalet sannolikt kommer att mångdubblas under den närmaste framtiden. Helt överdrivet hävdar tidningen vidare att ”åländska jordbrukare, som ägt stora hemman, har sålt rubb och stubb och lämnat hembygden, för att i Sverige skapa sig en bättre framtid”. Även en del sjömän, som i Mariehamn fått pass för att i Norge mönstra på åländska fartyg sägs ha stannat kvar i Sverige – och där förklarat sig som politiska flyktingar.

På Åland har i första hand landshövding Österberg gjort allt för att via civila och militära myndigheter försöka stoppa trafiken. Ett resultat blev att Inrikesministeriet den 20 juni införde tydliga restriktioner: de yttre havsområdena är i fortsättningen förbjudet område där vistelse kräver särskilt polistillstånd. Gränslinjen går från Utö via Lågskär - Nyhamn - Töllingarna - Enskär - Sälskär - Koksnan - Storklyndan upp till Enskär/Isokari utanför Nystad. Samtidigt har den militära övervakningen till havs förstärkts och nya sjöpolisstationer har grundats, senast på Rankoskär väster om Dånö (20.6). Framgångarna har dock varit begränsade. Ett exempel är från den 27 juni då Enskärs fort kl. 09.00 siktade en okänd fiskemotorbåt som med västlig kurs passerade Yttre Borgen, ca 6 km norr om fortet. Spaningsflyg tillkallades från Mariehamn för att förhindra en eventuell rymning, samtidigt som man sände ut patrullbåten SP 15 för att hjälpa till. Den okända båten hann dock tillfälligt försvinna i dimma och när flyget kom fram fanns ingen båt på åländskt vatten, däremot ett flertal fiskebåtar på den svenska sidan.

Allvarligare är att SvD även rapporterar (29.6) om tre åländska flyktingbåtar som uppges ha försvunnit spårlöst. De första skall ha gått iväg den 16 maj med tre män, två kvinnor och tre barn, men har ännu en dryg månad senare inte hörts av. Samma gäller en annan båt som sägs ha åkt iväg den 28 maj med 13 ålänningar ombord. Ett tredje fall gäller en öppen segelbåt som är borta sedan 10 juni, med tre män (varav en sjökapten), fyra kvinnor samt fem barn. Det bör dock påpekas att detta inte behöver betyda att båtarna förlist, utan att det sannolikare finns andra orsaker till är man inte hört av sig. Frågorna kvarstår.