Namnet Allan Collander (1921-1988) ger associationer till konst och kultur. Det för tankar till konstnärer som Marcus Collin och Ina Colliander, men Allan Collander var en ganska fattig arbetarson från Grönbacka, Överby i Jomala. Det berättas att hans pappa sprang till Mariehamn när han hade målararbete där. Allan hade nära till folkskolan i Överby, men efter genomgången folkskola var det inte tal om påkostade fortsättningsstudier.
Nils Ek som var fosterson till torparen Helena Sjövall i Önningeby berättade 1989 att han gick i samma klass som Allan i Överby. Han mindes inte att Allan skulle ha visat några särskilda målartalanger, men att han sjöng oerhört bra, så bra att läraren Runar Ehrsgränd kallade honom till någon avslutning i Överby för att sjunga även om han inte längre gick i skolan. Collander uppträdde även på andra fester. Ålandstidningen rapporterade till exempel i oktober 1933 att han sjöng solo på Jomala landtbruksklubbs högtidlighet.
Allan for till sjöss och prövade på sjömansyrket redan som 16-åring. Efter några år på sjön kom han hem och gick läsåret 1942-1943 i Ålands folkhögskola och där såg man hans konstnärliga anlag.
Tor Torstensson uppmärksammade Allan Collander i en artikel i Ålandstidningen den femte juni 1943. Rubriken löd: ”Allan Collander – ett konstnärsämne?”. Torstensson berättar att magister Jan Erik Eriksson vid Folkhögskolan uppmuntrade Allan att måla. Han hade bland annat visat sina målartalanger då gjorde en teaterfond för julfesten 1942. Tidningen Åland uppmärksammade julfesten på Folkhögskolan den 22 december 1942: ”Särskilt fäste man sig vid den frodigt och impressionistiskt utförda fondbilden av den gamla borgen i effektfull färgverkan, målad av konstnärsämnet Allan Collander från Jomala.”
På försommaren 1943 arrangerade Ålands Vänner en konstutställning i Ålands Lyceum. Till denna expo lämnade Collander in några tavlor och Bruno Forss blev imponerad. Hela sju verk togs med och bland dem fanns såväl porträtt som landskapsmålningar. Collander visade även målningar på utställningen 1944. Tidningen Ålands recensent ”Konstvän” berättade att Collander denna gång visade verk som han under arbetet till sjöss målat vid färder längs den norska kusten. De ”vittna om hans målarbegåvning och äro uttryck för ett konstnärligt och starkt personligt temperament. Han kan hänsynslöst kasta sina intryck på duken, som man exempelvis ser av den färgsprakande soluppgången på en av hans tavlor.”
Allan Collanders syster Saga Johansson berättade att Ålands Vänners konstbas Bruno Forss ville sända Allan till konstskola. Det blev inte så, men bland andra prästen Erik Göransson och Greta Jansson f. Lillie lär ha undervisat Allan lite grann i måleri. Han återgick dock till sjömansyrket och befann sig i Norge när Finland bröt med Tyskland. Som många andra finländska sjömän hamnade Collander i fångläger i Tyskland.
Den 11 september 1945 omnämns i en artikel i Ålandstidningen att 50 finländska sjömän befann sig i fångläger i närheten av Danzig. I artikeln berättas även att Collander i ett brev hem för några månader sedan omtalat att han drabbats av TBC i båda lungor och att han skadat ryggen. Han befarade i brevet att han aldrig skulle få återse de sina.
Allan Collander talade inte gärna om vad han fick utstå i fånglägret, men för Runar Bergman i Grönbacka berättade han en gång att när befrielsen kom började de gå västerut. Bygden var i det närmaste helt öde. Allan och hans kamrat var helt utsvultna och kom till en gård där det fanns boskap. De tjuvmjölkade en ko i en ladugård, men en natt hade någon slaktat en ko och tagit ett lår. Efter den händelsen vågade de inte sig tillbaka till ladugården.
Allan Collanders syster Saga Johansson hade hört att brodern till slut sattes på ett tåg för transport till Leningrad. På tåget informerades dock inte om när transporten var framme och när tåget till slut stannade hade Allan hamnat i Odessa vid Svarta havet. Där beblandade han sig med italienska fångar som skulle transporteras till Italien. Väl hemma fortsatte Allan sin sjöfartsbana när han hämtat krafter och återfått hälsan.
Collander återupptog målandet efter återkomsten från umbärandena i Tyskland. Han ställde ibland ut på Ålands Vänners utställningar. Ålandstidningen rapporterade 1948 att han framför allt var en ”färgkonstnär” och att han intresserade genom sina motiv från de mest olika länder, ”hans ’Olivträd från Kreta’ frapperar genom sin svepande penselteknik”. När Ålands konstmuseum invigdes 1963 fanns han också med på premiärutställningen i källarlokalen vid Helsingfors bank. Förvärvsarbetet tog sedan troligen alltmer av hans tid, han blev svensk medborgare, fortbildade sig i såväl USA som Sverige. Som pensionär såg han fram emot att få mer tid för sina konstnärliga intressen. Han skaffade ett sommarhus på arrendetomt i Geta men förvägrades senare förvärvstillstånd och ärendet blev en vals i pressen. Collander tog mycket illa vid sig över att inte få möjlighet att äga en fastighet på sitt barndoms Åland, men det hela löstes så att fastigheten formellt ägdes av systern. Bara 67 år gammal avled Allan Collander 1988, då bosatt i Mölndal i Sverige.
Collander finns representerad med målningar i Ålands konstmuseum, Ålands Sjöfartsmuseum och i Önningebymuseet. I Sjöfartsmuseet finns även en dia- och filmsamling. Han dokumenterade med sin kamera under sina sjömansfärder. Fotografierna vittnar om ett gediget intresse för främmande kulturer och en stark känsla för komposition. Det är synd att Collander inte kunde satsa fullt ut på konstnärsbanan. Han hade uppenbarligen talang och bör i alla fall inte falla helt i glömska.
Kjell Ekström
