Mieke de Vries konstnärskap har många uttrycksformer. Hon arbetar i textil, trä, keramik, papper och mixedmedia, för att bara nämna några. I ateljé Imago har hon gott om plats att skapa.

Församlingen upplåter arrendorsbostadenbostaden, som saknar såväl el som rinnande vatten, gratis mot att hon utför nödvändigt underhåll och fyller den med liv. Hon tog över huset i somras och har sedan dess målat och gjort fint. Det gamla huset ger ett fräscht intryck när man stiger över tröskeln.

– Min tanke är att arbeta här och erbjuda utställningsplats åt andra behövande som har svårt att hitta utrymmen, som flyktingar, handikappade, barn eller kanske präster som skapar andlig konst.

Hon drömmer om att ställa ut tillsammans med sin dotter Anouk.

– Vi planerar en utställning med verk som inspirerats av Bob Dylan-citat.

Kroniskt trötthetssyndrom

Men allt beror på hur mycket hon orkar. Efter att i flera år ha lidit av sviterna efter en svår fästinginfektion av neuroborrelios som utvecklades till sjukdomen ME/CFS, myalgisk enkefalomyelit eller kroniskt trötthetssyndrom, orkade inte kroppen längre 2018. Kraften tryter fort och hon tillbringar en hel del tid i rullstol. En ytterligare försvårande omständighet är att myndigheterna inte godkänner hennes sjukdomsdiagnos och därför förvägrar henne sjukpenning.

– Men sedan jag fick min underbare assistent via KST har det känts mycket bättre. Tack vare honom kan jag lägga mer kraft på skapandet. Ateljén håller öppet när jag orkar. Den som undrar kan se om skylten hänger uppsatt. Då är det bara att knacka på.

Konstnärsdröm

Imago kommer från namnet på fjärilens sista utvecklingsstadium, när den färdigvuxen kravlar ur sin puppa och slår ut vingarna.

– Jag har alltid velat bli en konstnär. Jag är inte riktigt framme, men jag är på väg.

Konstnärdrömmen fick hon med hemifrån uppväxten i holländska Amersfoort. Hennes pappa Gerke de Vries var yrkeskonstnär. Han var en kritisk man som sällan gav beröm.

– Han finns fortfarande kvar inom mig. Men man kan ju tycka att det efter 60 år dags att göra sig av med apan på axeln, säger Mieke de Vries och ler.

Dörrar mot själen

Vi sitter i ateljéns ljusa utställningsrum. Det är lördag eftermiddag och snart kommer gästerna som bjudits in att fira hennes 60-årsdag och inviga ateljén. På väggarna hänger nyskapade konstverk. Här finns en serie små dörrar med färgstarka fasader.

– När min bror dog fick jag idén att måla en dörr för varje person i mitt liv. Att lära känna en människa är att öppna en dörr in mot hennes själ.

Broderns dörr saknar handtag. Den går inte längre att öppna.

Bredvid dörrarna hänger ljusa halvabstrakta målningar i drömska pastellfärger. De förmedlar hopp. På en hylla står små trähus som hon skapat av antroposofiska leksaker.

Peter Winquist och ”Didde” Elfsberg blev två viktiga konstnärsvänner när hon kom till Åland för drygt 35 år sedan. Hon arbetade som speciallärare på Ålands folkhögskola och senare som föreståndare på Waldorfbarnträdgården Regnbågen.

– Husen är inspirerade av Peter Winquist hus i rakubränd keramik som jag såg för länge sedan. Han kommer i dag till min fest. Det känns som att cirkeln sluts.