Den svenska poeten Emma Eriksson Olsson har ägnat sin penna åt att i två diktsamlingar, utgivna 2020 och 2022, skildra småorternas hemligheter i södra Sverige. Berättelserna rör sig med en slags svensk post-folkhemssorg som fond; hur minnena aldrig tycks tyna bort av den svenska välfärdsstatens guldhistoria i mitten av 1900-talet och framåt, något som till exempel framkommer så här i ”Stängningsdags i mindre tätort”:

vi jobbade en gång på / verksamhet i bestämd form // bruket / järnvägen / fabriken / affären // vi kom hem / lade svettiga armar om varandra / älskade / till toner från köksradion / stekte i smör // längtade i smyg efter frihet // vi jobbar inte där mer / men kanske / vi stannade där? / i samma kalklager av kroppsarbete // att vi bär den tiden / som ett hängsmycke av sorg? // att kanske / bara kanske // vi blandar sorgen med hat / mot ett ensamkommande barn?

Men Emma Eriksson Olsson vill också, stundtals med något nötta schablonbilder (helt säkert medvetet), peka på det lilla samhällets fascinerande öden. Det är viktigt att berätta om kvinnorna som väntar på något från sina inglasade balkonger, eller om hur hemtjänstens cykel behöver en ny kedja, eller om de fyra eldsjälarna i socialdemokraternas föreningslokal. Vi är ju många som känner till magin som finns bakom kulisserna i vår egen lilla bygd, det är väl därför vi värnar så mycket om den. Hör bara på den här dikten från ”Och andra övergivna platser”:

De säljer dödsboet på torget idag / glasmuggar / en VHS med Eddie Murphy / den grå kavajen med lagad ärm // kartonger i rader / längs med en trottoar / en ödslig atlas / över en tvåa på norr // vad som inte blev sålt: / din sportkeps / en akvarell från Jönköping / två tyska vaser / en bild på din mor // – varför hade du alla dessa penslar / utan att använda dem?

Något som Emma Eriksson Olsson eventuellt gör sig skyldig till, i sällskap med många andra som berättar om småorten, är att reproducera bilden av det sömniga samhället där tiden alltid står stilla. Men det är ju verkligen inte hela sanningen på avbygden. Det känns därför som att frågan alltid blir densamma när småorten får ta plats i kulturen: var går gränsen egentligen mellan att berätta om det gamla, med dess spår i samtiden, och att förblindas av en okonstruktiv och missriktad nostalgi?

Det finns en annan tappning som blivit populär på senare år, nämligen den något mer tragikomiska skildringen av det klassiska ”nu ska här utvecklas”-rycket i små samhällen.

Med bara nio dagars mellanrum hade de svenska filmerna ”Tårtgeneralen” och ”Amatörer” premiär våren 2018. ”Tårtgeneralen”, baserad på en sann historia, utspelar sig 1985 i lilla Köping som har utsetts till Sveriges tråkigaste stad i ett tv-program i SVT. Medan bygden sinar på energi och hela Sverige gör sig lustiga på stadens bekostnad bestämmer sig Köpingsbon Hasse P för att motbevisa alla genom att låta laga världens längsta smörgåstårta och därigenom sätta staden på kartan.

”Amatörer” utspelar sig drygt 30 år senare i den fiktiva bruksorten Lafors som är i desperat behov av en nystart. Hoppet tänds när den tyska lågpriskedjan Superbilly gör det känt att man överväger att etablera sig på orten, vilket skulle resultera i 500 nya och efterlängtade jobb. Lafors måste sättas på kartan – och vilket bättre sätt finns det att göra det på än att ta fram en ny kommunfilm.

Visserligen är båda dessa berättelser tokiga på sina respektive vis, men att försöka göra bygden känd är något vi känner igen från många håll. Det snuddar vid något man verkligen kan uppleva i småorter som Mariehamn och Åland ibland. Det ena desperata försöket avlöser det andra och kulminerar inte sällan i en insikt om att det är det okrystade och alldagliga som faktiskt är det fina och genuina med många små samhällen.

Det finns en gyllene kamrat till Emma Eriksson Olssons neddyk i det lilla samhällets miljöer och filmkomediernas intriger om charmiga kommunsatsningar. Det stavas Stig ”Slas” Claessons bok ”Det bortglömda landskapet” från 1985. Som tioåring hittade jag den av en slump bland Mariehamns stadsbiblioteks utgallrade böcker och har sedan dess läst den otaliga gånger. Boken är en samling sagor om människorna som lever avsides från alla andra: längst ut på skogsvägarna, bortom träden och åkrarna, i små röda stugor och torp. Gränsen mellan fantasi och verklighet är inte så definierad i det ensliga och bortglömda landskapet, där en flicka kanske blir av med sin tupp en dag, eller tre spöken väcker en ung man mitt i natten en annan. De här fenomenala historierna, som ackompanjeras av ”Slas” egna ryckiga illustrationer, präglas av en slags magisk realism – och det fina i det är att det är precis just så det känns, av egen erfarenhet, att växa upp och leva i avbygden. Ensamheten och stillheten eggar i gång en fantasi hos en som kan vara svår att hitta en motsvarighet till på andra platser, förutsatt att de inte också är ”bortglömda”.

Otaliga har såklart velat fånga småorten i kultur och media. Låta oss dimpa ner i det bortglömda och folktomma som många gånger bär på öden och händelser vi aldrig kunnat föreställa oss. Särskilt populärt verkar det vara i deckare, kriminalare och mordmysterier – ett färskt exempel är filmatiseringen av Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. Men vad kan vi egentligen lära oss av hur småorten skildras? Och hur hänger skildringarna ihop med verkligheten?

Det är en sanning att många landsbygdskommuner krymper vilket leder till både demografiska problem och en skev åldersstruktur. Men på samma sätt som små orter kämpar med att erbjuda jobb, bostäder och kommunal service behöver också de kommuner som växer så det knakar arbeta strategiskt för att klara utmaningen att bygga ut. Att storstäderna blomstrar och landsbygderna utarmas brukar vara gängse narrativ som både politiker och debattörer håller sig till, men semestertrafiken visar faktiskt att det inte är den enda sanningen – något som framkommer i ledaren ”Allt fler reser åt andra hållet” i Borås Tidning den 7 juni 2019. Vi talar gärna om det stora uppbrottet från landsbygden: om folkvandringen till städerna, och om de förbättrade transportmedlen som ökat friheten och möjligheten till att bryta upp med hemortens kvävande gemenskaper.

Berättelsen om uppbrottet från det lilla samhället har blivit något av en urmyt i väst, men sanningen är att den kanske inte stämmer på samma sätt längre. Med effektivare transportmedel tar vi nu vägarna ut på landet igen. Identitetsmässigt verkar också landsbygden få en starkare roll än någonsin, och många söker sätt att visa var rötterna finns trots att folkbokföringsadressen är någon annanstans. ”Kanske kommer myten om uppbrottet i framtiden allt mer att handla om uppbrottet från staden. […] De transportmedel som tidigare generationer använde för att lämna de små samhällena bär nu fria människor tillbaka till rötterna, om än bara för ett par veckors semester”, konstateras det i ledaren.

När landsbygden och våra rötter blir allt viktigare för oss kan man tänka sig att även kultursidorna skulle fyllas av opinion kring den lilla orten i (populär)kulturen, men icke. Jag hör aldrig någon prata om det. Jag kan inte understryka nog betydelsen av att hålla samtalet vid liv om hur livet på vischan porträtteras, inte minst eftersom både begrepp som ”verklighetens folk” och ”det moderna folkhemmet” sakta men säkert etableras i den svenska politiken igen. Och vilka är dessa verklighetens folk som bör få åtnjuta det moderna folkhemmet, kan man fråga sig. I mångt och mycket den vita under- och medelklassen i småorter och glesbygden, kan tänkas. De vars föräldrar och mor- och farföräldrar upplevt en tid i bygden som var full av välfärd, hopp och möjligheter (eller åtminstone känns det så långt senare).

Om de enda som vänder och vrider på hur vi behandlar vischan kulturhistoria och utmaningar är politiker, då behöver vi förändring. Vilken berättelse vi önskar berätta om den lilla orten är, precis som kulturarvet, ett aktivt val och speglar därmed något större. Något nationellt – något politiskt.