Det har gått 18 år sedan Carina Karlsson gav ut sin senaste diktsamling, ”Svarta klasar”. Den 14 januari kom ”Marconirummet”, ett diktverk på 85 sidor bestående av 56 dikter.

– Jag har haft ett manus i datorn sedan 2014 som jag har hållit på och lekt med, plockat bort och lagt till och flyttat runt. Det sista skrev jag i november i fjol och när jag skickade in manus var jag förberedd på att det ännu återstod arbete, men förlaget ville inte att jag skulle göra just några ändringar, vilket är ovanligt.

De senaste åren har Carina Karlsson gett ut tre romaner, nämligen ”Mirakelvattnet” 2015, ”Algot” 2017 och ”Märket” 2019, alla tre välmottagna och kritikerrosade. ”Mirakelvattnet” och ”Algot” blev båda prisbelönade och nominerade till Nordiska rådets litteraturpris.

– Det känns lite ovant att ge ut en diktsamling igen. Jag har hållit på med poesin vid sidan om mitt övriga skrivande hela tiden och jag är nyfiken på hurdan uppmärksamhet den här nu ska få. Att ge ut en roman innebär ofta en helt annan uppmärksamhet när det kommer till feedback och recensioner.

Schildts och Söderströms skriver att ”Marconirummet” är en diktsamling om hjälplöshet och isolation, något som Carina Karlsson bara delvis håller med om.

– Jag skulle säga att temat är tid. Tid och kärlek, och kärlek från alla sidor, inte bara det goda.

Skojigt framom verkligt

Ett marconirum är det rum där telegrafisterna arbetade på de stora oceanångarna, till exempel på Titanic fanns ett marconirum. Det var ljudisolerat och utan fönster för att telegrafisterna skulle få arbeta ostörda utan intryck från det som hände runtomkring.

– Jag läste om Titanics telegrafister som var så upptagna med att skicka hälsningar från alla krösusar ombord så de missade meddelanden från andra fartyg om isberg. Det här är också starkt talande för vårt samhälle. Det skojiga och lite skrytiga går före allt som handlar om det verkliga och inte alltid så roliga i livet.

Tiden är också en viktig faktor när man skriver böcker.

– Jag kan inte skriva två böcker per år, jag är inte den typen av författare. De här texterna är sådana som jag har haft i mitt huvud i tio år. Det förstärker min tro på att saker och ting blir färdiga under tiden och medan. Det är under resans gång som orden och texterna hittar sina rätta sammanhang.

Känns det intimare och mer personligt att ge ut en diktsamling jämfört med att ge ut en roman?

– Nej, egentligen inte. Jag har ju hunnit fundera på de här dikterna många varv, jag råkar liksom inte avslöja något av misstag. En poesisamling är en konstruktion där jag använder bilder och ögonblick och broderar ut dem. Allt är hittepå, men samtidigt är allt en djupare sanning.

Härnäst jobbar Carina Karlsson vidare med romanen ”1980” som varit på gång länge. Vid sidan av den arbetar hon med ett populärvetenskapligt manus om trolldomsprocesserna, som blivit något av hennes signum.

– Förlaget har bett mig skriva om manuset till essäer, vilket är lite nytt för mig. Det ska bli roligt att se vad som händer med texterna när jag går in i dem från ett annat, mer kunskapsbaserat håll.