Sedan 2008 har Lumparlab teaterförening arrangerat teaterkurser och skapat och satt upp en rad ambitiösa och egensinniga teaterprojekt. Det senaste, och sista, ”Jag lever än!”– utgår från intervjuer med äldre människor som fått berätta om sina liv. Av det grundmaterialet har projektledare Grete Sneltvedt och hennes samarbetspartners skapat fyra teaterföreställningar, en fotoutställning med tillhörande ljudspel, en bok och en akademisk föreläsningsserie om åldrande.
– Jag är faktiskt oerhört stolt över det här, säger Grete Sneltvedt.
För Lumparlab är cirkeln därmed sluten. Föreningens första föreställning var barnteaterföreställningen ”Snäll”, och nu avslutar man med att behandla temat åldrande.
Grete Sneltvedt fick idén till ”Jag lever än!” när hon besökte Kapellhagens äldreboende för att läsa högt och prata om litteratur.
– Men i stället för att diskutera böckerna blev det samtal om de boendes egna upplevelser.
Teatermänniskan i henne insåg att hon stött på en guldåder av berättelser som normalt sett inte blir berättade eftersom ingen frågar.
– Det var så många levande och intressanta historier som man kunde känna igen sig i även om de alla var unika. När man blir gammal bryr man sig inte så mycket om vad andra tänker om en längre. Man vågar både blotta sig och säga hårda sanningar.
Minnen förändras
Minnen är inte statiska, påpekar hon. Hur man ser på händelser förändras genom livet.
– Därför valde jag underrubriken ”Livet som jag minns det”.
Hon fick höra berättelser om kärlek, smärta och förlust. Om att som ung inte få utveckla ett intresse för att det betraktades som onödigt när man behövdes i arbete. Om att skickas till Finland med TBC i lungorna. Ett återkommande tema var upplevelserna från krigsåren 1939-1945.
– Men när jag frågade om någon velat förändra något i sitt liv om det hade gått, var det ingen som sa ja.
Efter att ha diskuterat med äldreboendet och de boende återvände hon och bildkonstnär EvaMaria Mansnerus för att spela in tolv av berättelserna. Efter att ha transkriberat återvände man med uppföljningsfrågor och förtydliganden.
– Men jag förstod att vi även behövde fånga de berättandes ansikten. Så jag engagerade fotograf Marcus Boman för att porträttera dem. Och när vi kommit så långt fick vi frågor om när boken skulle komma, berättar hon och ler.
För någon bok var inte planerad från början, men ju mer hon tänkte på det desto klokare lät det.
– En teaterföreställning finns ju i nuet. Men det vore naturligtvis bra även med en mer varaktig dokumentation.
Hon anlitade författaren Leo Löthman för att ge berättelserna litterär slutfinish och Maria Antman för att göra layouten.
En utställning om texterna planerades och till den behövdes ett ljudspel.
– Så vi läste in berättelserna i Alexander Lindbergs studio.
Projektet började alltmer anta formen av ett allkonstverk.
Intim teater
Teaterframförandet av de personliga berättelserna passade inte för stora scener, det visste hon och regissör Camilla van der Meer Söderberg från början. Det skulle bli små intima uppsättningar nära publiken. Föreställningar som var lätta att flytta och spela i olika sorters lokaler som bibliotek och kaféer. Sheyda Shafiei anlitades som producent.
– Det behövdes musik så jag pratade med Greta Sundström om hon ville bli min spelande samtalspartner och så blev det. Hon är ju virtuos på sitt dragspel.
Den 9 juni 2021 var det äntligen premiärdags för den första fasen av projektet. Det var vernissage för utställningen ”Jag lever än! – Livet som jag minns det” i filmsalen på Ålands museum. På utställningen visades konstverk av EvaMaria Mansnerus, fotografier av Marcus Boman och Grete Sneltvedt framförde berättelser till ackompanjemang av Greta Sundström. Samtidigt släpptes boken.
– Det kom både gamla och unga och såg föreställningarna. Ofta satt det människor i publiken som kände personerna vars berättelser vi gestaltade. Många satt med tårar i ögonen och det blev väldigt många fina samtal efteråt.
De skapade två vuxenföreställningar och två barnföreställningar.
Utställningen och teaterföreställningen blev inbjuden till kulturcentret Luckan i Helsingfors. I samband med det fick de spela på yrkeshögskolan Arcadia där docent Regina Santamäki Fischer följde upp med en föreläsning om åldrande utgående från teaterföreställningens berättelser.
Skärgårdsturné
Tillbaka på Åland fick man Åland 100-pengar för kunna turnera med föreställningen i skärgården.
– Sammanlagt blev det drygt 40 föreställningar och tio utställningar på Åland, i Helsingfors och i Österbotten. Jag är väldigt glad över att ha fått sprida dessa berättelser och sätta i gång tankar om det här på så många platser. Jag är också väldigt glad över att ha samlat så många begåvade åländska kulturarbetare i samarbetet om det här projektet.
För upphovspersonerna tror hon att själva processen att få berätta för någon som aktivt lyssnar varit allra mest givande.
Projektet går nu mot slut. Det återstår en föreställning med föreläsning på Högskolan på Åland.
Som skådespelare har hon vinnlagt sig om att framhålla berättelserna framför sitt agerande när hon växlat mellan olika personer.
– Jag har skådespelat väldigt lite, nöjt mig med någon liten talande detalj och min röst. Det är av respekt för de berättande.
Fokusera framåt
Även inom henne själv väcktes tankar om åldrande och livets gång.
– Många minnen väcktes. Livet är faktiskt ändligt och det är viktigare att fokusera på det som är kvar än att älta det förgångna.
I samband med att ”Jag lever än!” avslutas avvecklar hon även föreningen Lumparlab som hon drivit på egen hand. Men hon fortsätter arbeta med teater.
– Jag planerar ett projekt kring berättelserna vi bär med oss. Vad de gamla myterna kan säga oss i dag. Jag ska snart besöka min samarbetspartner i Berlin för att arbeta med detta.
Petter Lobråten
