Recension
”För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled.”
Av: Mikaela Nyman.
Förlag: Ellips (2023)
Sidor: 62.
De senaste åren har inte saknat utmaningar för oss människor att hantera och begrunda. Pandemin kopplade sitt isolerande järngrepp över världen. Klimatförändringen accelererade. Ryssland inledde sitt blodiga krig mot Ukraina. För att inte tala om alla individuella ödesdraman som utspelats, som att till exempel ha en sjuk anförvant man inte kunnat besöka på grund av reseförbud.
Om Ålandsbördiga Mikaela Nymans förra diktsamling ”När vändkrets läggs mot vändkrets” (2019) hade en mer kronologisk sammanhållen disposition i sin skildring av sorgen över en dödssjuk syster, är hennes nya bok ”För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled” en samling lyriska reflektioner över världens tillstånd och händelser.
Som hon själv skriver:
”En gång för länge sen tappade hon bort sig i sorgen
(dimmig / krutluktande / densiteten hos en svart labrador) / Eller kanske var det sorgen som en gång för inte så länge sen tappade bort sig i flickan (sankmark / morän / kvicksand)
/.../ Hon hade blivit saktmodigare. Åsikterna hade fått sömsmån.”
En rivström (eller ripström som den också kallas efter engelskans rip current), är en smal utåtriktad ström som bildas vid långgrunda stränder i samband med kraftig pålandsvind eller inkommande dyning. Rivströmmen kan bli så stark att den drar med sig badare långt ut på djupt vatten. Att kämpa emot är lönlöst. Enda sättet att komma loss är att röra sig åt sidan.
”varje rörelse räknas / låt bli att fråga vad som händer härnäst vad som kommer nu / det har aldrig varit upp till dig!
För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled”.
Ett existentiellt förhållningssätt för att överleva när man är utlämnad till krafter utom ens kontroll.
De många korta stroferna cirklar kring flera teman. Bland de huvudsakliga märks den påtvingade isoleringens prövningar: ”Arbetar man ensam, i den gamla bemärkelsen av ordet isolerad / kan det vara svårt att veta när man glider ut på stickspår, terrängen ter sig ofta snårig och ogin, dimman alldeles för tät ...”
Liksom det ofattbara i att det åter råder krig i Europa, medan vårt skyddade vardagsliv bara pågår, även om sprickor i fasaden påminner:
”... rakar bränslepriserna med ens i höjden / ofattbart / bostadsribban förmår inte ens en stavhoppare på elitnivå vältra sig över / först då tycks vi notera skålens konstruerade gränslöshet speglarna som bekvämt låter oss möta ansikten vi är vana vid / bubblornas lugnande bakgrundsbrus
På en annan kontinent regnar sanslösa mängder granater och bomber över barn och civila / fatta att det är det ofattbara”
En annan strategi är att som berättarröstens vän söka mening och trygghet i ett vedertaget tankesystem genom att konvertera, i hennes fall till judendomen:
”Tanken spirar ljusgrön ny / stickling att vårdas / vattnas / få tid att gro förstod inte att det var en livbåt som kvickt sjösattes – fullbunkrad – med både åror och motor skorpor och nödsegel under durken...”
Men författaren stannar även till för att häpna över den sällsamma skönhet som livet ändå erbjuder, om man rör sig lite i sidled och vänder på perspektiven.
”Mitt i rummet mellan spetsformade fönster / takdamm / oskurat brädgolv
en perfekt avvägning magisk balansakt
himmelsk kollision av
temperatur / rök / fuktighet / ljus
bara det faktum att det hänger alldeles stilla inomhus
i alla andra avseenden ett moln”
Liksom i sin förra diktsamling hämtar den sedan flera år Nya Zeeland-boende författaren tröst i urgamla maoriska myter: ”Sträcker ut mig under ormbunksträdet blickar upp i bladverkets mandelbrothimmel koruns håriga kräkla / unnar mig en sanatorisk liggkur.”
Koru är ormbunksträdets spiralformade skott som representerar skapelsen, nytt liv, återfödelse, styrka och fred.
Boken avslutas med en meditation över människolivets förgänglighet, i form av snabbt borteroderade inskriptioner i sandstenen på en strand på Nya Zeeland, som hon dokumenterat för eftervärlden.
Mikaela Nymans nya bok är en diktsamling att återkomma till i flera läsningar. Den lösa dispositionen och dess form av korta fragment gör den rik på intressanta infall att begrunda. Det finns en hel del fantasieggande kunskap att ta del av. Som exempelvis den gripande radiokommunikationen från en kosmonaut som brann upp vid återinträdandet i jordens atmosfär 1960. Det kan ha varit den första kvinnan i rymden.
”För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled” kommer ut nu på torsdag, den 24 augusti. På kvällen klockan 18 arrangeras ett boksläpp i Mariehamns stadsbibliotek där Mikaela Nyman deltar i ett scensamtal med Alfons Röblom.
