Nu fortsätter Yvonne Hancock De Geer sin självbiografiska berättelse. I ”Aldrig en av oss” från 2017 skildrade hon sin barndom som adopterad in i släkten De Geer, den blåblodigaste ätten av alla svenska adelslinjer. Boken fick många läsare och hyllades bland annat för sina unika interiörer från den slutna värld som få ofrälse får se.
Som titeln antyder vägrade många av De Geerarna att erkänna henne då det i deras ögon avgörande blodsbandet saknades. Något som inte bekymrade hennes mer fritänkande föräldrar friherre Jakob De Geer och mamma Ingrid De Geer.
– Så jag blev både förvånad och glad när det plötsligt kom en inbjudan att delta på De Geers släktföreningsmöte sedan boken kommit ut, berättar Yvonne.
Hon visste inte vad som skulle möta henne där, men blev mycket vänligt mottagen.
– Det var ju den yngre generationen De Geer som höll mötet och många av dem sa att boken berättat mycket de inte känt till tidigare. Så det var mycket positivt.
Men det var som sagt inte bara släkten som gillade boken.
– En väldigt rolig sak med att skriva den var upptäckten att det ju finns en massa läsare där ute. Det var så många som hörde av sig och undrade när fortsättningen skulle komma att jag beslutade mig för att fortsätta skriva.
”Aldrig en av oss” slutar med att Yvonne som ung vuxen står i beråd att ta klivet ut i världen och skaffa sig ett eget arbete. Ett steg som skulle komma att göra henne till en av de kvinnliga pionjärerna inom svensk journalistik. Och med sig på resan hade hon faderns bestämda uppmaning att aldrig berätta för någon utomstående om hur det verkligen förhöll sig med hennes ursprung.
Inget hor
Yvonne utbildade sig på Poppius journalistskola och arbetade sedan ett par år på landsortstidningen Smålands Allehanda där hon trivdes fint. Även om den besvärade chefredaktören inledningsvis efter lite krumbuktande kläckte ur sig att han inte ville veta av något hor på redaktionen. Ett ord som Yvonne inte kände till men lovade att undvika.
Tiden var slutet på 1940-talet och antalet kvinnliga nyhetsreportrar i landet, så kallade pennskaft, var försvinnande få.
Men trots att hon ofta varit ensam kvinna i dessa utpräglat manliga arbetsmiljöer har hon inte upplevt några problem med sexuella trakasserier, säger hon.
– Det är faktiskt lite märkligt och jag har pratat med många andra kvinnor som var med på den tiden, att det här med tafsande helt enkelt inte förekom. Jag har aldrig någonsin blivit tafsad på. Men visst var det en patriarkal miljö.
Hon säger att Agneta Pleijel kastat fram tanken att tafsandet kom först i samband med 60-talets raserande av sextabun.
Till Expressen
1954 blev Yvonne den första kvinnliga nyhetsreportern på Expressen. Där jobbade hon med de legendariska tidningsmakarna Carl-Adam Nycop och Sigge Ågren. Två personer som var varandra motsatser.
– Carl-Adam var en sluten överklasspojke från Helsingfors. Han släppte ingen nära och var svår att snacka med. Han påminde om min pappa i sitt sätt att alltid gå rakt på sak ganska burdust. Men jag tyckte om honom och han blev en god vän.
Sigge Ågren däremot var alltid mycket tydlig.
– Han röt och man visste var man hade honom. Som tidningsmakare hade han en otrolig förmåga att skapa nyheter. Han såg samband och kopplade ihop händelser på ett helt fantastiskt sätt. Men han var jättejobbig mot många.
Yvonne behandlade han rent fientligt på grund av hennes adliga efternamn. I boken berättar hon om hur reportrarna brukade samlas framför Sigge Ågens skrivbord när han delade ut dagens arbetsuppgifter. Yvonne fick alltid de sämsta jobben, om hon ens fick något. En dag fräste han till henne:
”Noblessen kan gå hem och äta praliner på schäslongen i dag. Finns inga jobb i hennes klass. Men kolla för fan att det inte finns någon ärta under madrassen.”
– Men långt senare bad han mig faktiskt om ursäkt och medgav att han varit orättvis. Han sa att han hade varit förblindad av klasshat efter sin fattiga uppväxt i Göteborg, som yngsta barnet av tio. Det slutade med att vi omfamnade varandra.
Inställt namnbyte
Annars har efternamnet aldrig varit någon nackdel i hennes yrkesliv, säger hon. Namnet De Geer öppnade en del annars slutna dörrar och gjorde intervjupersoner nyfikna på att träffa henne.
Men hon gjorde ändå ett försöka att lägga av sitt ”förfalskade” efternamn som hon beskriver det. Nygift undertecknade hon sin nästa artikel med sitt nya efternamn istället för De Geer.
– Det tog inte lång stund innan alarmtelefonen i reporterrummet ringde. Det var Carl-Adam som röt åt mig att omedelbart komma ned till honom. Alla kollegorna stirrade på mig, berättar hon.
Yvonne beskriver fortsättningen i boken:
”När jag kom in till honom satt han med en uppslagen Expressen framför sig. Han viftade med den mot mig, pekade på en artikel och sa med sin mest nasala röst:
– Vems byline står det här, om man får fråga!?
– Det är min!
– Det är inte ditt namn!
– Jag har gift mig!
– Och vad har det med saken att göra?”
– Han förklarade att mitt namn var orsaken till att han anställt mig. Och nu måste jag välja: återgå till att underteckna artiklarna med De Geer eller gå. Jag gav med mig. Och senare bad Carl-Adam om ursäkt för att han brusat upp. Han sa att jag borde tänka på att det är praktiskt med ett och samma namn i tidningen. Då kan man gifta sig och skilja sig utan att nån jävel märker det. Det hade han gjort själv så han visste vad han talade om.
Berättarglädje
Senare gick Yvonne vidare och blev den första kvinnliga radioreportern på Dagens eko. Boken slutar mitt i hennes karriär. Hon har inte hunnit träffa journalisten Bill Hancock och flytta till Björnhuvud på Eckerö där hon fortfarande bor, ett stenkast från sin son Michael Hancock som också är journalist. Boken är tillägnad honom.
Kanske kommer det ytterligare en bok. 92 år ung sprudlar Yvonne fortfarande av berättarglädje. Hon småskrattar förtjust medan anekdoterna porlar ur henne. Hon har haft roligt under skrivandet, säger hon.
– Jag har aldrig skrivit dagbok men jag kan förställa mig att det känns likadant. Man upptäcker nya sidor hos sig själv och förstår händelser på ett nytt sätt när man formulerar dem. Jag vill skriva mer.
