Konstnären Stina Wollter har tidigare släppt böckerna ”Kring denna kropp” (2019) och ”Kring denna konst” (2021). Nu är hon mitt uppe i ett nytt skrivprojekt som upptar stor del av hennes tid, och inför Litteraturdagarna i Mariehamn var det en viss stress.

– Nu är jag jätteglad över att jag åkte hit. Jag är så överraskad och har haft fantastiska möten som jag aldrig hade velat vara utan, säger hon.

Under fredagskvällen sjöng Stina Wollter, ackompanjerad på gitarr av maken Micke Olsson Wollter, ”Leave my shame” (”Lämna min skam”) för publiken i stadsbiblioteket. Låten kallar hon för sitt stridsrop mot skam.

– Skam gör oss svaga, orkeslösa, rädda och tysta. Jag måste erövra min skamlöshet varje dag. Jag är till exempel tjock i ett samhälle som hatar tjocka, bara att bära den här tajta klänningen gör att jag måste jobba med mig själv en stund, säger hon.

Smärtsamma insikter

Stina Wollter beskriver ett ögonblick som förändrade henne på djupet och som fick henne att ändra synen på sig själv och sin kropp.

2001 satt hon vid sin svårt cancersjuka styvmor Viveka Seldahls dödsbädd, en framgångsrik skådespelare som enligt normen ansågs vara en av Sveriges vackraste kvinnor.

– Hon låg där med sin tärda kropp. Då flög hennes arm upp och hon tog desperat tag i mitt fett och sade: ”Jag saknar mitt hull, det här är liv”. Jag tittade på min egen kropp som jag lärt mig att hata, som jag ständigt bantade. Då förstod jag att ingen någonsin har stått vid en kista och hyllat den dödes fasta röv eller toppiga bröst. Kroppen är bara en själsfarkost, att hata den är som att skjuta båten i sank, säger hon.

Stina Wollter har blivit en av Sveriges största kroppsaktivister, 313.000 personer följer hennes Instagramsida som hon till stora delar viger åt att avdramatisera fett och celluliter.

Med i tankarna finns också systern Ylva Wollter, som år 1992 dog i anorexia efter 18 år med ätstörningar.

– Det är därför jag gör det här. Jag har sett den yttersta punkten och talar utifrån smärtans plats, säger hon.

Kriget mot kroppen

Den kommande boken heter ”Kriget mot kroppen”, tillsammans med överviktsforskaren Erik Hemmingsson går Stina Wollter hårt åt dagens viktfixering och stigmat med att vara tjock.

– Det handlar egentligen om hur vi hanterar den självklara mångfalden som existerar bland människor, och hur allt som är avvikande blir stigmatiserande. Men det fortsätter att födas människor i en otrolig mångfald, färg och funktionalitet. Om vi inte får en mer realistisk inställning till hur vi ser ut exploderar det till slut, det blir ett fruktansvärt samhälle, säger hon.

Stina Wollter vill bidra till ”reflektionens revolution”, ett motstånd till det ytliga samhället.

– Vi lever i hastighetens och förkortandets tid, till och med språket förytligas. Samtidigt blir vi bestulna på våra uttryck, kreativa ämnen där vi lär oss att formulera oss skärs ner i skolan. Det finns inte utrymme för reflektion. Människor är utseendefixerade, ätstörda och det skärs i friska kroppar. 13-åringar lägger en och en halv timme på morgonen på contouring (en sminkteknik reds. anm.) Våra hjärnor är mirakulösa, det är för jävla sorgligt.

Har engagemang

Få offentliga personer lägger lika mycket tid på kontakt med sina Instagramföljare. Stina Wollter ägnar två timmar om dagen åt det hon kallar ”universellt läkningsarbete”.

Ibland är det korta meddelanden från människor som vill tacka Stina Wollter för att hon har inspirerat dem att gå till badhuset för första gången på 20 år, eller säga ifrån på jobbet. Men hon för också långa konversationer, oftast med unga tjejer.

– Otroligt mycket handlar om självhat och att känna sig värdelös. Jag har verktyg och försöker ge dem det. Det är akututryckningar också, allt från självskador till att bli misshandlad av sin pojkvän eller utpressad på nakenbilder, säger hon.

– Det finns något konstant i ungdomars utsatthet och självtvivel, men det är aggressivare nu än någonsin och det understöds av enorma marknadskrafter som göder sig på unga människors tvivel.

Stina Wollter brukar tänka på sin egen högstadietid och den vilsenhet hon kände som ung. I skolans uppehållsrum fanns Gjertie, en kvinna man alltid kunde vända sig till.

– För mig var Gjertie en tant, hon var nog i den åldern jag är nu, 57 år. Hon skapade ett tryggt rum runt sig. En del skriver att de skulle vilja att jag var deras mamma, och då brukar jag svara att jag är det. Jag är deras nätmamma.