Westö & Itkonen Collective är namnet på projektet där två av Finlands främsta författare, Kjell Westö och Juha Itkonen, tillsammans med tre åländska musiker och en sångerska, blivit något som varken är ett band i vanlig bemärkelse eller en tillfällig konstellation. Det är snarare ett musikaliskt samtal över språkgränser, yrkesroller och livsvägar. Ett hjärteprojekt som vuxit långsamt – och nästan i hemlighet – men som nu gör entré på Mariehamns litteraturdagar.

Premiären var planerad till våren 2020, men pandemin satte stopp. Den planerade konserten ställdes in och projektet pausades. Men det lades aldrig ner.

Hösten 2021 samlades gruppen ändå – Westö, Itkonen, Ella Grüssner Cromwell-Morgan, Kristoffer Gottberg, Markus Helander och Jonna Ekman – för en nära och personlig konsert på Vinsmedjan i Kvarnbo. Fyra låtar framfördes och känslan efteråt var samstämmig: Det här måste få fortsätta.

– Vi sade till varandra ”vore inte det här fantastiskt att spela in?”. Och så blev det, säger sångerskan Jonna Ekman.

Tillbaka till musiken

Ett år senare lyckades de hitta tid och samlas i Markus Helanders studio för att spela in sex låtar. Texterna är på både svenska och finska, och musiken rör sig mellan olika genrer som visa, jazz, pop och mer experimentella inslag. Författarna får använda sina texter i ett nytt format, där musiken lyfter fram orden i stället för att ta plats från dem.

För Jonna Ekman var projektet mer än bara en musikalisk medverkan. Det blev en personlig resa tillbaka till något hon en gång lämnat.

För drygt tjugo år sedan försökte hon hitta sin plats i musiklivet i Stockholm och Uppsala, men stämningen präglad av vassa armbågar och mördande prestige fick henne att tappa lusten helt. Hon slutade sjunga, och sångerskan inom henne tystnade.

– Nu har det som slumrat börjat vakna till liv igen.

Skaparglädje

När hon under pandemin fick höra att Westö och Itkonen skulle spela musik på litteraturdagarna, skickade hon ett halvt på skämt-formulerat meddelande: ”Behöver de inte en sångerska också?”. Svaret blev ja.

– Sedan dess har det fortsatt. Det här projektet har bara bestått av värme, glädje och kärlek till musiken.

Jonna Ekman beskriver processen i studion som öppen och kollektiv. Det fanns ramar, men mycket växte fram i stunden. Musikernas erfarenhet och lekfullhet blev avgörande för resultatet.

– Ella, Kristoffer och Markus har bidragit så otroligt mycket med sina musikaliska idéer, de är genier allihop, och har plockat fram instrument man inte ens visste existerade. Jag har framför allt hållit mig till att tolka texterna och framföra dem på ett sätt som passar in i sammanhanget.

Det blev låtar med både känsla och styrka.

– Vi sjunger flera av låtarna tillsammans, Juha och jag. Jag tycker särskilt mycket om ”Stanna här hos mig”. Texten är så vacker. Men det är som Kjell sade häromdagen – det är som att välja mellan sina sex barn.

Att hitta tillbaka

Att stå framför mikrofonen igen var inte svårt, säger Jonna Ekman. Inte nu.

– Det är bara roligt. Med åldern och livet släpper man så mycket av sin prestige och alla idéer om hur det ska vara, hur det ska bli. Det faktum att jag får göra det här, här och nu, det räcker hela vägen och lite till.

Projektet är, trots deltagarnas fulltecknade liv, något de alla vill fortsätta med.

– Ja, det hoppas vi verkligen. Det roligaste är att få spela, särskilt för oss som inte är proffsmusiker. Det vore fantastiskt att få uppträda i fler sammanhang – och om Kjell och Juha fick skriva fler låtar och utveckla det här ännu mer.

När Jonna Ekman tänker tillbaka på varför hon slutade sjunga, handlar det om att hon hamnade i fel miljöer. Om hon fick ge sitt yngre jag ett råd skulle det vara:

– Sluta inte sjunga. Försök i stället hitta sammanhang där du mår bra av att sjunga.

På fredag kväll står hon på scen med Westö & Itkonen Collective under litteraturdagarnas traditionella supé. Det tog tid – men nu har hon hittat det sammanhanget.