I sommar släpper Lena Andersson en samling med sina senaste artiklar, från åren 2022-23. Efter det finns det inga fler.

– Jag har slutat skriva krönikor, på obestämd tid. Jag slutade i december, berättar hon när vi ses inför hennes framträdande på litteraturdagarna.

Hon har tröttnat på den aggressiva och oförsonliga tonen i den svenska samhällsdebatten. De känns meningslöst att skriva om idéer när det enda mottagarna bryr sig om är person.

Förutom skönlitterär författare är Lena Andersson en av Sveriges tydligaste och mest profilerade samhällsdebattörer, ofta på tvärs mot invanda och vedertagna åsikter. Genom åren har hon tagit upp en rad känsliga ämnen och väckt hårda debatter. Men efter i somras fick hon nog. I maj skrev hon en krönika i Svenska Dagbladet om att det är föräldrarnas fel om deras barn går hungriga. I Sverige har alla har råd att köpa och laga mättande mat på baslivsmedel som linser, ris och havregryn. Att tala om hungrande svenska barn är absurt med tanke på vad riktig svält är, skrev hon. I en annan text ifrågasatte hon vad hon menar är medias underdåniga och okritiska förhållningssätt till klimatforskarnas larm.

Blev ofri

– Det blev väldigt upphettat förra året. När man blir sådär ansatt är man inte fri längre. Artiklarna får inte leva sina fria liv utan blir granskade på orimliga sätt. Då får man dra sig tillbaks lite för då är det ingen idé att fortsätta.

Du måste ju varit medveten om att texterna skulle väcka starka känslor?

– Nej, jag är inte riktigt sådan. Det gick inte att förutse och jag tycker fortfarande att reaktionerna var absurda.

Tycker du om opinionsjournalistik?

– Jag betraktar mig inte journalist. Jag är författare och tycker om att skriva analytiska texter som omväxling till skönlitteraturen  som är ju en helt annan typ av skrivande.

Men som debattklimatet ser nu går det inte längre att föra samtal och jämföra argument och idéer, menar hon.

– Man går på person och tolkar texter efter vilket läger man tror att skribenten tillhör. Det är sällan någon bryr sig om vad som faktiskt står i texten. Men som skribent behöver man ju inte vara en förlängd arm till någon politiker, eller någon politisk rörelse. Man kan ju göra sina egna bedömningar.

Leta kodord

Istället för att förhålla sig till den andres argument letar man efter kodord som man anser står för något annat.

– Jag vill ju säga precis det jag säger, och diskutera argumenten. Det är mödosamt och det tar tid och när jag är klar tänker jag att här är argumenten, de håller. Vill du säga emot får du visa vad som är fel med dem, och då måste du själv bekänna färg. Sedan blir jag blir förvånad varje gång det inte blir så för jag har ändå någon slags hopp

Du är optimist i grunden?

– Nej, det vet jag inte, men man måste välja om man ska bli cyniker eller inte. Och jag väljer alltid att inte vara cyniker för annars går det inte att skriva. Så jag hoppas att inte själv bemötas av cynism.

Men du väljer ämnen som rör om i getingboet.

– Jag väljer ämnen efter det som eggar mig. Där jag känner att det finns oställda frågor som jag vill undersöka och där jag kan tillföra någonting. Ämnen där jag kan ta reda saker medan jag skriver. Jag är inte intresserad av att provocera. Det ligger inte i min natur. Jag går aldrig emot bara för sakens skull. Tvärtom önskar jag att vi kunde bli eniga på en högre nivå. Men då måste vi först ha pratat igenom det så vi vet varför det är det enda rimliga svaret.

Misstänksam mot konsensus

Hon dras till ämnen där finns en outtalad överenskommelse om vad som får och inte får sägas.

– Då blir jag misstänksam.

Hon berättar om ett inslag på svenska tv-nyheterna Aktuellt nyligen. Där intervjuades norsk tv:s korrespondent i Ryssland. Hon stod med ett panorama av ett upplyst Moskva bakom sig och beskrev Moskva som en blomstrande stad med massor av god mat och öppna restauranger.

– Man riktigt kände hur hela Sverige fryste till i det ögonblicket, inklusive programledaren. Alltså att säga att det finns god mat i Ryssland. Att det är något som blomstrar. Det kan man inte göra för man får ju inte säga något positivt om Ryssland.

– Det sådana stenhårda, subtila regler som alla förhåller sig till. Och då blir det ju inte mycket kvar att säga för man kan inte längre beskriva verkligheten. Så det var befriande att höra den här personen som inte känner till de här reglerna berätta det hon ser.

Du har ju ofta varit inne på frågorna om ”heliga” ståndpunkter som inte får ifrågasättas. Det börjar inte klia i din krönikepenna igen?

–  Jo då, det kliar fortfarande. Till slut kommer det säkert att klia så mycket att jag inte kan låta bli. Jag ska bara bli klar med min nya min bok först. Det är nytt för mig att kunna helt ägna mig åt att bara skriva på en bok, utan att behöva dyka upp till ytan hela tiden för att skriva krönikor.

Ny roman på gång

Hon har just påbörjat arbetet med en ny roman. Hon avslöjar så mycket som att det kommer att handla om relationer.

I början av sin skrivprocess låter hon texten flöda på.

– Utan att censurera alls för sedan är jag väldigt sträng mot texten i redigeringen. För mig är romanens form väldigt viktig.

Processen är mödosam och fylld av tvivel.

– Jag tänker att jag inte kommer att reda ut det. Att det bara är en enda stor textmassa. Men så börjar det klarna. Man kommer ut i en glänta. Här händer det ju någonting. Texten börja leva, och där lever den och där. Och här säger jag något som jag inte hade vetat om innan. Och då börjar jag känna att det här kommer det att bli något.

Och slutligen genomgår texten ett slags främmandegörande.

– Jag känner att den har lämnat mig och står för sig själv. Och det händer att jag blir förvånad över den. Då vet jag att jag är klar.

Lena Andersson har skrivit en lång rad romaner. Hennes senare heter ”Studie i mänskligt beteende” och kom 2023. Sitt stora skönlitterära genombrott fick hon 2013 med den Augustprisvinnande ”Egenmäktigt förfarande”, även den en relationshistoria.

Påminner den nya boken om ”Egenmäktigt förfarande”?

– Nej, den visste jag från dag ett att det här är ett undantagstillstånd. Det här kommer aldrig att hända igen. Men jag är glad att det har gått bra för flera av mina böcker sedan dess också. Det är jättekul.