I valet i tisdags visade det grönländska folket tydligt att det inte tänker låta sig skrämmas av den amerikanske presidenten Donald Trumps kleptomana krav på att få ”köpa” Grönland. Det Trumpvänliga partiet Qulleq fick knappt en procent av rösterna.
Alla grönländska partier vill göra Grönland självständigt från Danmark, det är frågan om hur fort det ska gå som skiljer dem åt. Tvärtemot Trumps intentioner tycks hans yviga retorik ha avskräckt grönländarna från en alltför hastig självständighetskamp och i stället fått dem att välja tryggheten i ett långsammare arbete för ökad autonomi i samarbete med Danmark.
Valvinnare blev det socialliberala och marknadsvänliga Demokraatit med 29 procent av rösterna och självständighetsförespråkarna i Naleraq med 24 procent.
Demokraatit har tidigare varit tveksamma till självständighet och i stället propagerat för ökat självstyre som dansk region. Partiledaren Jens-Frederik Nielsen har deklarerat att Grönland vill vara ”herre i sitt eget hus”, men alltid i behov av samarbete. ”Vi vill inte ha självständighet i morgon, men ett bra fundament”, kommenterade han i tv efter valsegern.
Hans första uppgift blir dock att förhandla fram ett regeringsunderlag.
Det går inte att dra raka paralleller mellan den grönländska och åländska autonomin. Självstyrena regleras av helt olika typer av avtal. Ålands demilitariserade status är garanterad av internationell lagstiftning mellan flera parter, medan grönländsk självständighet är en förhandlingsfråga mellan Grönland och Danmark.
Historiskt har Danmark behandlat Grönland med kolonial grymhet. Relationen har präglats av tvångssteriliseringar, stulna naturtillgångar och ett allmänt rasistiskt bemötande där grönländarna behandlats, och faktiskt fortfarande behandlas, som andra klassens medborgare.
Så illa har verkligen inte förhållandet mellan Finland och Åland varit. Men man ska inte sticka under stol med att Ålands krav på utvecklat självstyre och respekt för det svenska språket alltför ofta bemötts med irriterad nonchalans av regeringen i Helsingfors.
Danmark har dessutom, trots allt, visat större intresse för att utveckla det grönländska självstyret än vad Finland visat rörande det åländska. Innan Grönland utträdde ur EU 1985 säkerställde Danmark att Grönland hade en direkt representation i Europaparlamentet.
Vad Åland kan ta efter Grönland, och för all del även Färöarna, är att utveckla och uppgradera sina internationella relationer ännu mer. Fler ålänningar på plats i viktiga maktcentra betyder fler personliga kontakter och möjlighet till ökat inflytande.
Trots att varken Grönland eller Färöarna är med i EU har de egna självständiga kontor i Bryssel. Åland är med i EU via Finland och är representerat i Bryssel – men allt går via Helsingfors. Det här kunde definitivt utvecklas, som åländska professor Maria Ackrén, expert på territoriella autonomier, påpekar i en intervju i HBL.
Ministerrådet Anton Nilsson gör ett utmärkt jobb som Ålands representant i Finlands ständiga representation i EU. Men målet måste naturligtvis vara att Åland får en av Finlands stolar i EU-parlamentet och kan föra sin egen talan utan att behöva gå via huvudstaden.
Självstyrelselagens delning av den politiska makten mellan Finland och Åland förhindrar att riksdagen och regeringen kan företräda Ålands befolkning i frågor som hör till självstyrelsen. Detta behöver ändras.
Petter Lobråten
tel: 26 633
