RECENSION Det är fullsatt inne på Alandica och Joe Labero trollar fram duvor på löpande band. En fågel dyker upp ur handen, en annan har hållit sig gömd i en tidning och en tredje har trollats fram ur ett ljus som i sin tur förvandlats från en av Laberos scarves.
Få blir besvikna. Det blir en intensiv afton med storslagna nummer och häftig fingerfärdighet i ett oerhört tempo.
Den kvinnliga assistenten blir delad i nio delar, får svärd stuckna genom sig och plockas ihop i en liten låda.
Det är förbluffande, publiken tappar hakan gång på gång och man hör många häpna.
Och Labero är slipad, kan sitt yrke ut i fingerspetsarna. Han kläcker mer eller mindre dåliga ordvitsar, har en ständig dialog med publiken och hanterar skickligt sina "offer". Vid sin sida har han sin ständige följeslagare, Albert, en butler som kläcker minst lika dåliga ordvitsar fast på snobbig engelska. Det är riktigt roligt!
Häftig show
Det luktar scenrök och ljuset bländar.
Det känns som om man har hamnat i Las Vegas på någon slags rockshow med en trollkonstnär
som både vet hur man bygger upp en show och myten kring sig själv.
Ibland kan inte allt spektakel runt ett nummer infrias. Några nummer känns lite slitna som när han hakar fast metallringar i varandra, flyttar bollar mellan bägare och trollar fram spelkort. Det är imponerande men inte särskilt nyskapande. Det känns som man sett tillräckligt med duvor trollas fram eller rep klippas av och bli hela.
Men sen smäller det till igen och man tappar hakan i golvet. Som i finalnumret när han lånar ringar av slumpvis utvalda åskådare och länkar ihop dem till en kedja för att sedan lösgöra dem igen, som om de varit nyckelringar.
Då tänker man: kanske är han ändå nutiden största trollkonstnär...
 
 
 

Liz Lindvall