Solen skiner, till allas lycka, från en klarblå himmel. Det är tidig lördagsmorgon och det ligger en viss förväntan – en spänning, i luften. Den frivilliga räddningstjänsten har redan varit här en bra stund, vid Sunds ungdomsförenings lokal Klippan. Någonstans i närheten, ingen förutom två personer vet var, har beredskapschef Olof Collin från Röda korset, tillsammans med övningsledaren Dick Börman förberett ett övningsområde.

Scenariot för dagen går ut på att en turistbuss är försvunnen och att passagerarna, fyra kvinnor, har gått vilse i skogsområdet kring Bomarsund.

Någon antas vara ormbiten, medan andra kan vara nedkylda efter en natt i skogen, blodsockret hos personerna förväntas vara lågt, vilket kan föranleda viss aggression och förvirring när de ska räddas. Totalt involverar händelsen ett 40-tal frivilliga personer.

– Man behöver hitta på något lagom klurigt, men något som ändå kan vara någorlunda översstämmande med verkligheten, säger Dick Börman.

Larmet går

På Klippans gårdsplan samlas snart såväl medlemmar från Ålands räddningshundsklubb som Sunds frivilliga brandkår, polis och Röda korset med flera. Man får lätt intrycket av att en stor operation är förestående.

På Kumlinge flygfält står dessutom Per-Åke Pettersson och hans flygplan startklara och redo att rycka in för sökning från luften, om behovet skulle uppstå.

En stunds dödtid tycks uppstå, några visar tecken på rastlöshet. Men plötsligt går larmet ut via Ohto-systemet (Finlands Röda kors och Frivilliga räddningstjänstens elektroniska larmsystem. Reds.anm). Den frivilliga räddningsledaren för dagen, Kim Pihl, vars uppgift kan beskrivas som en knutpunkt mellan myndigheterna och de frivilliga räddarna, tar emot larmet över telefon.

– Okej, säger han.

 – Vet man hur stor grupp det rör sig om?

Rastlösheten hos ett fåtal är nu som bortblåst, nu händer det saker.

Alla kända uppgifter om den fingerat uppstådda situationen förmedlas till Kim Pihl. Han upprepar koordinaterna för den senast kända platsen där turistbussen sågs.

– Nord 60 grader 12 minuter 897 och ost 20 grader 15 minuter 664, uppfattat, säger han.

Realistiskt stresspåslag

Kim Pihl bestämmer sig snart för att sätta upp en bas vid telegrafmuseet på Prästö. Alla enheter tar sig i konvoj mot den tilltänkta basen. 

På plats finns också Ålands radioamatörer som med gemensamma krafter riggar upp en portabel station med en imponerande lång mast. Radioamatörerna finns med för att bistå med radiotrafik över en fristående frekvens i händelse av att infrastrukturen för modern teknik skulle förstöras i en katastrofsituation.

Ett sms skickas ut till räddningsgrupperna. ”Operation 2777, efterspaning, övning. Efterspaning efter försvunna människor, omedelbar kvittering”, lyder meddelandet.

I det här skedet skickas räddningsledaren upp mot ett skogsområde där bussen senast sågs, väl framme konstaterar han snabbt att bussen står kvar, men att inga passagerare kan siktas. Äldre konstaplarna Petter Löf och Aku Limnell är redan här för att koordinera och hjälpa till i sökuppdraget.

Nu har Kim Pihl redan hunnit kalla in flyghjälpen från Kumlinge, över radion kommer ett meddelande om att man är fyra minuter från platsen.

Kim Pihl överväger att sätta in hundpatruller i området, men osäkerheten smyger sig på.

– Jag vet inte, det går ju hundratals människor här dagligen, hur ska vi säkerställa att hundarna hittar relevanta spår, funderar han.

Känner du en viss stress trots att du vet om att detta är en övning?

– Ja, i någon mån. Men man vill ju att en övning ska kännas så realistisk som möjligt och att man får lite stresspåslag, det lär man sig av inför skarpa situationer.

Dags för hundsök

Olof Collin som också har tagit sig till turistbussen tillägger att det är precis så det ska vara.

– Går allt exakt som det ska, då har vi lagt övningen på fel nivå. Syftet är ju att hitta brister och saker där vi kan förbättra oss.

Invid den ”försvunna” turistbussen, och på flera andra ställen i området finns det skyltar som informerar om den pågående övningen. Och larmcentralen är informerad om övningen, likaså polisen.

– Skulle något skarpt läge uppstå under övningen så släpper vi den med omedelbar verkan, säger Kim Pihl.

Efter ytterligare information från flygspanaren om rörelse i skogen och mänskliga skepnader längs strandområdena beslutar räddningsledaren, trots allt, att sätta in hundpatrullerna. Han håller en kort och koncis genomgång med dessa och anvisar dem områden att söka av, och jakten på eventuellt skadade personer är i gång.

Livstecken till flygplanet

Ålandstidningen följer med när hundgrupperna ger sig av för att genomsöka strandlinjerna, vid ankomsten till stranden tvingas vi göra ett val – följa med hundgrupp ett västerut, eller grupp två som viker av i motsatt riktning. Vi väljer att följa med grupp ett, ledd av Linda Larsson och hennes gråschäfer Gucci. Och det valet, ska det visa sig längre fram, blir lyckosamt.

Söket går genom oländig terräng och Gucci visar emellanåt tecken på att ha plockat upp någon form av spår. 

– Vi har noterat en antydan till en person på stranden i närheten av det gamla färjfästet, säger personalen ombord på Ålands sjöräddningssällskaps båt Rescue Stormskär över radion.

Någon sekund senare hörs flygplanet som ständigt passerar dånande på låg höjd över våra huvuden säga:

– Det kan också röra sig om ett tält.

Efter ytterligare en stunds vandring över granitröda bergsklackar i oändligt vacker omgivning rapporterar flygplanet om en person i skogen som ser ut att vinka i dess riktning ungefär vart tredje varv som flyget passerar platsen.

Markerar med skall

Det börjar kännas som om vi är nära en upplösning på dramat, känslan sprider sig, till synes även i hundpatrullen som verkar få förnyad energi efter den långa vandringen. Det ligger förväntan i luften, och lika plötsligt som solen tillfälligt går i moln, säger någon i gruppen:

– Titta där, 150 meter rakt fram sitter någon på en sten och vinkar med bägge händer.

Gucci som redan långt innan Ålandstidningens reporter har noterat den nödsatta har redan hunnit fram till personen. Hon ställer sig nedanför personen, en kvinna, och skäller oavbrutet tills gruppen hinner i fatt henne. Det är hennes sätt att låta hundskötaren veta att hon har stött på något intressant.

Väl framme vid kvinnan möts vi av en lätt förvirrad person som på finska ondgör sig över en miserabel natt och att hennes axel smärtar. Hundgruppen skickar fram en finsktalande person som hjälper henne och tar reda på exakt hur hon mår.

Desperat situation

Allt är naturligtvis ett skådespel, ett skickligt sådant bör tilläggas och kvinnan som egentligen heter Myra Forsström berättar att hon har suttit på stenen sedan klockan nio i morse.

Vilka instruktioner fick du innan du agerade nödsatt?

– Att personerna från turistbussen kom i från varandra och sedan kom mörkret. Jag hade alltså gått vilse. I övrigt ombads jag improvisera, då valde jag att låtsas vara en vilsen finsk turist, vilket ju inte känns helt orealistiskt. 

Hur har det varit att agera nödsatt?

– Det har faktiskt varit ganska spännande, man ser flygplan, man hör hundar och vore det på riktig hade jag nog känt en viss desperation. 

Hundpatrullen tar med sig Myra Forsström och beger sig ner mot stranden där Rescue Stormskär väntar. En av fyra är således räddade. Olof Collin bekräftar efter operationen att alla saknade personer hittades inom utsatt tid och att det var en lyckad övning.

– Vi noterade ett bra samarbete mellan de olika frivilliga organisationerna, säger han.

Övningen pågick från tidig morgon till klockan 14.30 på lördagen. Efter det samlades alla involverade, inklusive figuranterna, det vill säga personerna som agerade saknade och skadade, på Klippan för en bit mat och en genomgång av dagens utmaningar.