Jag upplever nu en tid som alla kommer att uppleva, men få talar om. Vi talar om barndomen, ungdomen, medelåldern och ålderdomen, men inte om den allra sista tiden på jorden. Jag bor nu på ett ställe från vilken ingen kommer ut levande. Jag kallar det Dödens väntrum. Är det skamligt att tala om den allra sista tiden, är det skrämmande?

Den sista tiden fungerar kroppen i många avseenden allt sämre. Vi ser med förvåning bakåt i tiden och konstaterar ”Jaha, så här blev vårt liv. Och sedan?” En del av oss kan inte längre formulera en redig tanke. Tankar som finns innerst inne kommer inte ut. Det är en märklig period i livet.

Jag är förvånad över vad jag ser omkring mig, imponerad över vad människor uträttat i livet. Mycket av det fina samhälle vi ser omkring oss och lever i har just vi, den äldre generationen åstadkommit. Som ett tack från det samhälle som man byggt upp för nästa generation är det viktigt att erbjuda en värdig och god omsorg.

I egenskap av ordförande för Äldrerådet i Mariehamn blir jag ofta kontaktad av närståendevårdare, anhöriga och personal. Äldrerådet är ett rådgivande organ som inte fattar några beslut. Vi medlemmar i rådet tar vårt arbete på stort allvar och försöker på allt sätt bistå beslutsfattarna med våra kunskaper och erfarenheter. God vilja finns på alla beslutsnivåer, men den goda viljan bör också utmynna i beslut.

Just nu förs en livlig debatt om äldre, omsorgen om dem och en utbyggnad av äldrevården. Planeringen, som borde har inletts tiotals år tidigare, går långsamt. Under tiden polariseras åsikterna – parlamentarismen passar inte enligt min uppfattning närsamhället Åland – och leder ofta till onödigt skarpa argument och till personliga påhopp på både tjänstemän och förtroendevalda. Men att ändå göra något är bättre än att göra ingenting alls.

Ibland känns det som att äldrevården kommer alltför nära. Den berör mor- och farföräldrar, föräldrar och vänner. Och en själv, och det gör beslutsgången svår. Även yngre beslutsfattare borde inse – eller ha insett – att också de blir gamla, kanske sjuka och handikappade. Som äldre hör man och ser sämre och blir därför ofta diskriminerad och behandlad som mindre vetande. Man blir mera beroende av stöd och vård, man blir fattigare och ensammare än under sitt aktiva liv.

Det finns många negativa uppfattningar om äldrevården. Kritiken är inte alltid befogad. Det finns många anledningar till att vården blir krävande. Demens och andra sjukdomar kan leda till aggressioner och psykisk tillbakagång. Det kan uppstå besvärliga situationer för personalen, till den grad att vaktbolag måste anlitas. Vården av den personliga hygienen, blöjbyten, toalettbesök, tvättning, matning, av- och påklädning är tålamodsprövande arbetsuppgifter, som därtill bör genomföras med känsla och respekt, morgon och kväll, dag efter dag.

Allt detta utan att förfalla till en cynisk syn på den allra sista tiden i en medmänniskas liv. Vårdarbetet är inte alltid attraktivt, det finns lättare och tacksammare jobb att söka i ett samhälle som törstar efter personal. Jag är omgiven av en fin och engagerad personal, som är värd all beundran för det livsnära jobb de utför. Det kan inte heller vara lätt för personalen att se boende, som de kanske särskilt fäst sig vid, lämna jordelivet.

Äldrevårdens problem är inte unika för oss. Samma problem finns i hela Västvärlden. Personalsituationen är alarmerande överallt och inom vården är man tvungen att anlita alla tänkbara resurser; pensionerade sjukskötare, annan vårdpersonal, studerande eller andra som vill och kan tänka sig arbetet.

Kunde invandring vara en lösning på personalbristen? Tanken är optimistisk, i bästa fall kan den vara en dellösning till problemet. Genom mitt mångåriga arbete som socialdirektör i Mariehamn och i Röda Korset har jag haft kontakt med många invandrare, ända sedan de första kvotflyktingarna kom till Mariehamn år 1989. Invandrarna bör få ett gott bemötande.

Där utgör Finland inte något gott exempel; tvärtom upplever många invandrare rasism och fördomar. Åland har över 70 nationaliteter och över 100 språk. Det sägs att Åland är positivt till invandring, när 30 procent av oss är invandrare. Men många invandrare lämnar Åland på grund av dåligt bemötande. Många andra länder konkurrerar om invandrande vårdpersonal, så den som är emot invandring bör betänka att utan invandring slutar hjulen rulla såväl på Åland som i Finland. Om mottagandet är fördomsfullt sprids ryktet snabbt även i landet arbetskraften förväntas komma ifrån. Ett gott bemötande medför fler intresserade, men i dag utgör rekryteringsbyråerna ett sammelsurium, där både värvade och företag som anlitar byråerna är i en utsatt situation.

Problemen är inte över vid rekryteringen, efter det gäller det att få de anställda att trivas. De äldre inom personalen måste ta hand om de nya och arbetsgivaren anstränga sig att behålla dem. ”Hur skulle jag själv vilja ha det i motsvarande situation?” Språkkurser måste ordnas, kulturella svårigheter bearbetas och familjeåterföreningen och det svåra papperskriget med Migrationsverket måste underlättas. Alla aktiviteter och kurser som ökar kontakterna med närsamhället förbättrar också språkkunskaperna. Många sätt att öka personalens trivsel är gratis. Men visst behövs arbetsplatsutbildning, förbättrad personalhälsovård, stöd för hälsofrämjande motion, personalbespisning och många andra åtgärder som visar att arbetsgivaren bryr sig om personalen.

Lönen är viktig och har blivit ett konkurrensmedel på Åland, i våra nordiska länder och Mellaneuropa. I konkurrensen om de begränsade personalresurserna verkar det som om den privata sektorn är bättre på att ta hand om sin personal än den offentliga, som får ta konsekvenserna. I slutändan drabbar det mest klienter och vårdtagare. På sikt blir det mycket billigare att behålla personalen än att byta ut den.

Livet blir på allt sätt mera komplicerat som äldre. Smarttelefoner, läsplattor och datorer, som ska förenkla livet och kontakterna till banker, butiker och social- och hälsovård, är sällan anpassade till äldre människors behov och kan i stället bli oöverstigliga hinder. Även jag, som känner vår sociala service bättre än de flesta, upplever att det är svårt att hitta rätt person eller myndighet att kontakta.

För en tid sedan skrev jag om möjligheten att ha en lucka/myndighet som man kunde kontakta angående olika former av bidrag och service som vårt samhälle, Kommunerna själva och kommunernas socialtjänst, men också ideella organisationer (Folkhälsan, Handikappförbundet, Röda Korset, Rädda Barnen med flera) erbjuder.

Inom hälso- och sjukvården är Seniormottagningen ett fint initiativ i den riktningen. Hälso- och sjukvården är ändå översiktligare än socialvården, som alltid haft lägre status och ofta blivit bortglömd i planeringen. Den som drabbas av sociala svårigheter har ofta även hälsoproblem och vice versa. Min förhoppning är att då Seniormottagningen med sin utmärkta personal nått sina former kunde ett sammanförande med socialvården vara möjlig.

Med principen ”En lucka” kunde man få en bättre situation än i dag. Någon av våra aktiva och framgångsrika ideella organisationer kunde kanske påbörja ett projekt, som till en början åtar sig att föra samman socialvårdens variationsrika verksamhet för ett framtida införlivande med Seniormottagningen? Åland skulle vara en idealisk plats för ett sådant projekt.