Min kollega och jag har gått vidare i forskningen sedan boken ”Det åländska självstyrets kvaliteter” publicerades hösten 2021. Forskargruppen utvidgades med forskare från USA, Skottland, Grönland och Färöarna. Boken ”Governing Partially Independent Nation Territories: Evidences from Northern Europe” utkommer i juni detta år på ett internationellt förlag.

Jämförande studier utvidgar perspektivet och internationellt forskarsamarbete höjer kvaliteten. Här några slutsatser från boken med relevans för Åland i nutid.

Självstyrelselagen påtvingades Åland ensidigt i en konflikt präglad av ömsesidigt misstroende. Utgångspunkten är en annan på Färöarna, Grönland och i Skottland, där erbjöds självstyre efter en hägrande en konflikt varefter ett avtal ingicks i förtroende. Deras självstyrelselagar återspeglar detta ömsesidiga förtroende genom sin flexibilitet och i praktiken nästan ingen kontroll från London och Köpenhamn.

Misstroendet mellan Finland och Åland institutionaliserades i den första självstyrelselagen från 1920 och detta misstroende har upprepats i efterföljande självstyrelselagar.

Stridsvagnarna startas i auktoritära stater när krav på självstyrelse, självständighet eller integration med grannlandet väcker opinionerna. I demokratier plockar man fram lagböckerna. I det senare fallet finns gradskillnader hur avtal skrivs och tolkas. I brist på förtroende har den finska statsmakten låtit bli att luckra upp den juridiska detaljstyrningen och kontrollen över Åland. Eller uttryckt på annat sätt, den politiska viljan saknas för att modernisera regelverket. Ålands självstyre sticker ut som ett udda fall i vår jämförelse och länder inte Finland till heders.

Visserligen ger ett grundlagsenligt arrangemang stabilitet vilket kan hindra en sannfinländsk politik att försämra de lagliga villkoren. Garantin är emellertid inte vattentät eftersom nya lagar och tolkningar kan göras till Ålands nackdel och beslut kan tas i olika statliga organ som inte gynnar Ålands näringsliv och välfärd.

Här är det på sin plats att lyfta fram de flexibla system som genom förhandlingar kommer fram till beslut som kan accepteras av bägge parter. Även inom de flexibla systemen finns det gränser, demokratier skiljer sig inte från autoritära stater beträffande territoriella förluster, det vill man inte veta av.

Beslut om att vidta åtgärder för att separera och utlysa självständighet bryter det ömsesidiga förtroendet och leder till öppet misstroende och konflikt. Misstroende och konflikt är inte endast en relation mellan kärnstaten och den självstyrda regionen utan lika mycket en klyfta mellan partier och väljare inom regionen.

Vi har sett vad det kan leda till när en liten majoritet beslutar över en stor minoritet som i fallet Brexit. Beslut som tas av en liten majoritet i ett ödesdigert val som att förbereda självständighet väcker såväl entusiasm som aggression bland väljare i den självstyrda regionen.

Om frågan om självständighet delar opinionerna så förenas de kring ökat självstyre och ansvar. Även på Åland förenas partier och väljare kring frågan om ökat utrymme för självstyrelsen. Som vi ser leder inte denna ökade grad av självstyre automatiskt till ett följande steg där fullständig separation fullbordas.

Det förtroende som har byggts upp mellan kärnstaten och den självstyrda regionen samt det förtroende som väljarna i den självstyrda regionen hyser till sitt parlamentariska styre riskerar erodera om steget till separation tas mot viljan hos en stor minoritet. Den risken vill man inte ta och ekonomiska kalkyler har visat sig vinna över nationella känslor när för och nackdelar utvärderas av väljare och politiska aktörer. Detta är stora frågor som inte har lett till panik i Köpenhamn, snarare har frågan lagts till dagordningen utan dramatik.

Den skotska regeringens krav på folkomröstning om självständighet får det att krisa eftersom det är skillnad på om en bulldogg skäller jämfört med en chihuahua. Trots fördelar med storlek och resurser görs ekonomiska kalkyler i Skottland och endast en stor minoritet verkar stöda självständighet, men som redan sagts, ett ökat självstyre är välkommet vilket även faller väl ut i London.

I jämförelse med detta är de åländska kraven på förnyad och moderniserad självstyrelselag små petitesser, men tydligen inte i ett finskt perspektiv. Initiativet togs 2010 med välgrundade åländska reformförslag, efter det har fyra statliga kommittéer suttit för att utreda men inget väsentligt har inträffat och den gamla självstyrelselagen (1993) som stiftades före EU-inträdet står orubbad kvar trots alla grundliga utredningar.

I Finland står nationella känslor och obefogade rädslor i vägen för ett förnuftigt val att avskriva det misstroende som är plöjd in i självstyrelselagen. Nationella känslor är svåra att bemästra med förnuft, fastän den goda avsikten är att sträcka ut handen för att återskapa förtroende och ömsesidig respekt på lika villkor.

Våra forskningsrön ser inget radikalt i de åländska initiativen utan snarare visar den en djup insikt i hur relationer mellan regeringar inom en liberal demokrati kan skötas smidigt och fredligt till fördel för båda parter. Endast känslor står i vägen för att vinna gehör i landets riksdag för en välbehövlig politisk och juridisk omprövning av relationen till Ålands självstyre.