Som polis och kriminaltekniker är Rainer Kull van vid situationer och syner och lukter som vi andra skulle tycka var både skrämmande och mycket obehagliga.

– Jag har bland annat hjälpt till vid många drunkningsolyckor på Åland de senaste åren och under många års tid dykt efter dem som förolyckats.

Ändå var arbetet med att identifiera offer i tsunamikatastrofen 2004 något som också för honom var helt utöver det vanliga.

– Värst var att se alla barn som aldrig hade en chans när vågorna kom.

Center för identifiering

Nästan två månader tillbringade han i Thailand efter tsunamin. Han for den 9 februari och kom hem den 1 april.

Det var 1992 som Rainer Kull gick en storolycksutbildning i Helsingfors. Han blev så småningom kontaktperson på Åland för den finska DVI-enheten, där DVI står för disaster victim identification. Det är alltså en process som används för att identifiera offer i samband med större olyckor eller händelser.

– Efter tsunamin blev jag ombedd att åka till Thailand. När jag kom var det mest akuta skedet över, men fortfarande saknades många människor.

Det hade byggts upp ett center för identifiering i Phuket vid Sarasin-bron.

– Kroppar skulle hämtas från fryscontainrar, det finska teamet hämtade runt 15 kroppar dagligen. Det var ett mycket tungt arbete också rent fysiskt.

Fingeravtryck och tänder

Först fotograferades smycken, tatueringar, kläder och kroppskännetecken. Sedan skulle det tas fingeravtryck, vilket inte alltid var det lättaste.

– Det var nästan det jag jobbade mest med, fingeravtrycken. Det togs också dna-prov från kropparna och sedan kom även rättstandläkarna in i bilden. Faktum är att 70 procent av identifieringarna kunde göras via tänderna.

När all info för identifiering fanns samlad och man hade identifierat den döda fördes kropparna till kistor som sedan flögs till hemländerna där den sista noggranna identifieringen skedde.

Totalt kunde 177 finländare identifieras i Thailand.

Hur orkade du med jobbet som många ryggar tillbaka inför?

– Jag var van vid den här typen av arbete från förut. Men visst överraskade sådant som mängden offer och hettan. Det var emellanåt så hett som 50 grader, man kunde steka ägg på asfalten.

Det var inte meningen att du skulle stanna så länge som du gjorde, vad fick dig att bli kvar?

– Jag tyckte helt enkelt att det var en så viktig uppgift. Det kändes som en otroligt viktig insats, bland de viktigaste jag någonsin gjort. Jag blev dessutom chef för dna-enheten där nere.

Betydelsefullt

När Rainer Kull kom hem erbjöds han hjälp och samtal för att bearbeta sina upplevelser.

– Det var bra att jag blev erbjuden hjälp, men jag tyckte inte jag riktigt hade behov av det. Vi pratade så mycket med varandra med kollegorna på plats, det är det viktiga. Vi hade en enormt fin sammanhållning. Det var 53 olika nationer som jobbade tillsammans och den vägen kunde man bearbeta en hel del. Vi gjorde också saker tillsammans när vi var lediga.

Han säger att han ofta tänker tillbaka på den perioden i sitt liv.

– Jag tror att jag var med och gjorde något betydelsefullt. Det finska teamet på plats var helt fantastiskt, de jobbade hårt. Med vissa av dem har jag fortfarande kontakt.

Rainer Kull känner stor tacksamhet gentemot sin familj.

– Jag ger en eloge till min fru som var ensam med vår då tolvåriga dotter under den här tiden.