För Sara Karlsson, 79, i Mariehamn visar maj månads budget ett minus på 80 euro. Efter att ha jobbat tungt hela livet har hon inte ens råd att åka på pensionärsföreningens utflykter.
- Det är inte rättvist, säger Sara.
PENSION För ett år sedan kom Åsubs rapport om ekonomisk utsatthet. Rapporten visar att drygt 13 procent av hushållen lever under den relativa fattigdomsgränsen på 918 euro i månaden. Den största andelen av dem finns i åldersklasserna över 70 år.
Inkomster
En av dem som lever på marginalen är Sara Karlsson, 79, i Mariehamn. Hennes inkomster i maj såg ut så här:
arbetspension 13,11 euro
folkpension 390,92 euro
bostadsbidrag 129,12 euro.
Sammanräknat blir det här 533,15 euro.
Utgifter
Utgifterna fördelade sig enligt följande:
grunddel, alltså en schablonberäkning av till exempel mat, hygien, kläder, telefon, tidning 382,60 euro
hyra 197,06 euro
mediciner 33,50 euro.
Utgifterna steg i maj till totalt 613,16 euro. Budgeten visar alltså ett minus på 80, 01 euro.
- Jag har ju lite sparat, på kontot, säger Sara.
Orsaken till att hon har så låg folkpension, den ligger annars på drygt 550 euro, är att hon började ta ut den i förtid, redan vid 60 års ålder.
- Jag orkade inte jobba, förklarar hon.
Var småbrukare
Sara Karlssons livshistoria uppvisar de typiska dragen på ekonomisk utsatthet. Hon är ensamstående och har inte yrkesarbetat utanför hemmet. Det betyder ändå inte att hon legat på latsidan, tvärtom.
- Jag ha varit småbrukare i södra Lumparby i Lemland, berättar Sara.
Hon växte upp hos mormor Maria och morfar Johan Karlsson i Lumparby och hjälpte dem i småbruket.
- Vi hade två kor, två hektar odlad mark och lite skog. Och så gick jag hos bönderna och arbetade för en ringa penning. Vi levde på det här men så hade man ju inte heller lika stora fordringar som nu.
Skötte morfar
När mormor dog fortsatte Sara ensam att i cirka fem år sköta om morfar innan han gick bort.
- Jag skötte honom hemma utan att få någon ersättning.
Eftersom hon måste se till sjuklingen kunde hon inte jobba borta. Korna fick hon sälja och sluta med småbruket eftersom man inte hade någon traktor och inte längre fick tag i någon som kunde sköta jorden.
Måste vara hemma
Sara har gått fyra år i folkskola och två år i fortsättningsskola. Hon hade gärna fortsatt utbilda sig, drömmen var att bli sjuksköterska.
- Men det fanns inga pengar och dessutom behövdes jag hemma.
Gärna hade hon också sökt sig ut i arbetslivet men då sa morfar stopp.
- Han sa att jag måste vara hemma. Han fordrade mycket av mig och jag ville inte lämna mormor.
Saras mor hade gift sig till Föglö och när hon dog fick Sara ett litet arv. För pengarna köpte hon en bil.
- Sedan började jag köra på andra som inte hade bil. Jag är så snäll.
Aldrig bett om hjälp
Livhanken har hon klarat genom att snåla och spara. För att få mat på bordet fiskade hon.
- Jag har aldrig bett om ekonomisk hjälp. Jag har tänkt att det nog ska gå.
Efter att morfadern gått bort fick hon jobb på Plasto men måste sluta efter ett år, uppenbarligen allergisk för någonting.
- Ögonen bara rann, förklarar hon.
Ont i höfterna fick hon också så pass att hon nästan inte kunde stå. Det är för den här korta tiden i arbetslivet hon lyfter arbetspension på 13 euro i månaden.
Får kläder av bekant
För 15 år sedan flyttade Sara till Mariehamn. Hon bodde först i lägenhet på Örtvägen men efter att hon vårdats på Gullåsen för svår B 12 vitaminbrist kom hon till serviceboendet Edlagården. Här trivs hon bra och fortsätter leva som hon alltid gjort, mycket sparsamt.
- Jag har tur att få lite kläder av en bekant.
Trots att Sara aldrig krävt något för egen del säger hon att det inte är riktigt rättvist att hon ska ha det så här knapert.
- Nog kunde de höja pensionen lite, säger hon.
Inte råd med utfärd
Hon sörjer att hon inte har råd att följa med på pensionärsutfärderna.
- Det blir mest att jag sitter här.
En gång i veckan eller varannan vecka åker hon färdtjänst till banken och handlar på samma gång. Ett och annat besök till de anhörigas gravar i Lumparland blir det också.
Innan vi skiljs åt vill Sara att jag ska titta på hennes sommarblommor på balkongen. Hon är speciellt stolt över den prunkande surfinan i ampeln.
- Visst är den fin, säger Sara.
 

Kerstin Österman