Sara Mattsson, då 19 år, var med sitt sällskap på en båtutflykt till den vackra stranden Railay beach. De andra i sällskapet ville utforska ön men Sara var sugen på att sola och bada. De andra gick iväg, men plötsligt kom en i sällskapet tillbaka då han glömt något efter sig.

– Då bestämde jag mig för att följa med de andra. Vi gick till en annan strand och stod vid vattenbrynet då vi plötsligt hörde någon ropa: ”It´s a big wave coming!” Vi förstod ingenting. Många var ute och simmade och folk på stranden ropade åt dem att komma upp. Mannen fortsatte ropa och det var något i mannens tonläge, en panik.

Då såg de vågen komma. Den kom med enorm fart och ljudet går inte att beskriva. Den växte och blev större ju närmare den kom.

– Vi fattade att vi måste därifrån och tog varandra i händerna och började springa. Jag hade flipflops på fötterna men sprang så långt jag bara orkade och kunde. Vi visste inte om vi skulle hinna undan. Vi sprang så långt in på ön tills det såg ut att vara säkert.

Människor runt dem var skadade, många var chockade och ledsna. Sara kände på sig att de varit med om något stort, att det inte bara kunde vara lokalt där de var. Hon frågade en kille om hon fick låna en telefon och skickade ett sms till sin mamma.

– Vi hade fått höra att det var en jordbävning. Jag skrev det och att vi sitter uppe i bergen men att vi lever och mår bra och att jag inte vet när jag kan höra av mig igen.

Beundransvärda thailändare

Sara berömmer thailändarna på plats.

– Det tog inte länge förrän de började organisera upp saker trots att ingen visste vad som hänt eller vad som skulle komma. De delade ut flytvästar, och sade att alla behövde ta sig upp i bergen. Vi klättrade upp mot bergen där det fanns hundratals andra och thailändare som jobbade på ett hotell i närheten lyckades ordna så att vi fick frukt att äta. Till och med toaletter började de organisera.

Sara kände ingen hunger och ingen törst. Det var som att kroppen stängt ned.

– Jag vet inte hur länge vi var i bergen. När vi kom ned fick vi övernatta i något skjul på tunna madrasser och småningom fick vi äta lite nudlar. Jag åt bara för att jag visste att jag måste äta.

Kropparna bortstädade

Dagen därpå organiserades det båtar därifrån.

– Alla kroppar på stränderna var redan omhändertagna, jag såg inga döda. Det var helt otroligt vilken handlingskraft thailändarna visade. Men det var fullt av bråte överallt förstås, det såg fruktansvärt ut.

Det blev en obehaglig båtfärd tillbaka till hotellet i Krabi, Sara kände stort rädsla för havet.

– Vårt hotell i Krabi var förskonat och eftersom det ligger lite på höjden var förödelsen inte lika stor där. Thailändarnas sätt att ta hand om turisterna, jag förstår inte hur de orkade, det var ju en katastrof även för dem.

Sara och hennes sällskap bestämde sig för att vara kvar tills deras ursprungliga hemresa var.

– Men jag ville inte gå i närheten av någon strand, jag var så rädd. Vi träffade en svensk familj där mannen jobbade med krishantering och han sade att det vore bra om jag ändå gick ned till stranden. Så jag gjorde det och det var bra. Jag såg att det inte var någon fara, men jag kände ett obehag och ville helst därifrån.

Tillbaka

Sju år senare åkte Sara igen till Thailand, men inte till samma ställe.

– Jag kände att jag ville ha andra minnen från landet med sol och bad och god mat. Precis så blev den resan, så det var fint. Men jag vill inte tillbaka till den plats där vi var då.

Saras sätt att bearbeta allting har varit att prata om det, främst med familj och vänner. Hon har också läst allt om tsunamin som hon kommit över. I dag har hon inte samma behov att prata om det.

– Men varje år den här tiden skänker jag en tanke till dem som inte klarade sig och till alla anhöriga. Och jag kan inte släppa tanken: vad hade hänt om jag inte följt med mitt sällskap den morgonen och legat kvar på stranden?