Det har, med rätta, skrivits mycket om Fanny Sundström på senare tid. Men jag har inte råkat läsa om att någon har ett personligt minne av Fanny – men det har jag.
Fanny var min mammas gudmor och därtill dyrkad textillärare som tog väl hand om sin guddotter. Därför var namnet väl bekant för mig redan som mycket liten.
En snörik vinter – det måste ha varit något av de två första åren på 1940-talet och jag var 4–5 år – så sade min mamma: ”Du Solveig, i morgon får du följa med när jag ska fara och hälsa på gudmor Fanny. Föga förstod jag det historiskt värdefulla i den händelsen.
Sagt och gjort, följande morgon spändes hästen Ripan framför den vackra släden. Och över väglösa snövidder med makalös skare tog vi oss den kortaste vägen, över Ryssböle träsk och vidare över ängar och åkrar direkt mot Guttorp. Det måste ha varit ett exceptionell skare för en slädfärd.
Jag minns så tydligt när vi skymtade det gula huset. ”Det där är Guttorp”, sa mamma.
Och väl framme tog gudmor Fanny hjärtligt emot oss. Och rejält beröm fick mamma som med sådant kurage tagit sig över väglösa vidder.
Jag minns bara att det var prat och skratt och att Fanny visade någon rya och broderade ylledukar – likadana som våra därhemma, tyckte jag. Men det var inte så underligt, då ju mamma tillverkat det mesta av vårt på Guttorp.
I dag önskar jag att jag skulle minnas vad som sades och ventilerades, men jag satt tyst och kanske ändå medveten om att detta verkligen var något att minnas.
Solveig Eriksson
